SWITCHBLADE SISTERHOOD

Trettonde december. The Notwist – Boneless.

2010-12-13T21:52:00.002+01:00

På en skitig, illaluktande buss. Det är fettfläckar på fönsterrutorna efter folks otvättade hår och grisiga kinder. Brännmärken i plyschtyget på sätena som sitter kvar sedan man fortfarande kunde röka inne i bussarna. Swebus har en del rätt äckliga ekipage, tänker jag, där jag sitter och ser utkanterna av Jönköping fara förbi utanför de otvättade bussrutorna. Jag hatar Jönköping. Med en intensiv och avgrundsbottnande glöd avskyr jag staden och allt den står för. Det tjockskalliga. Det främlingsfientliga. Oförmågan att acceptera nya företeelser. Rädslan för allt som är annorlunda. Religionen som sipprar in som nervgas i alla sammanhang. Variabeln du alltid vill slippa med inte kan undkomma. Första halvåret jag bodde där hade jag tyckt att det var okej. Jag gillade mitt jobb, mina kollegor och allt kändes nytt och bra. Nu, ungefär ett år senare, lever jag bara för att åka därifrån varje helg. Glatt klättrar jag uppför trapporna in i en illaluktande buss efter annan, varje fredag efter jobbet. Åker bort. Hem till familjen. Hem till Stockholm. Till pojkvännen i Oslo. Bara bort. Jag sitter på bussen och lägger mil efter mil bakom mig. Varje minut som jag färdas i motsatt riktning så mår jag bättre. Jag kliver av i Oslo, går rakt in i armarna på min dåvarande pojkvän. Från rockklubben utanför busstationen vid Oslo sentralstasjon hör jag "Boneless". Nästa helg när jag klättrar upp i bussätet igen har jag textraderna "Boneless. This town is all in hell. You know you would always run from here" ringande i öronen. Mitt ledmotiv för flykt.

Tionde december. Cat Power – Say.

2010-12-10T15:32:00.003+01:00

Min allra första turné. Jag sitter inklämd i en van med fem unga herrar. Vi åker från den enda tyska staden till den andra. Bilen har börjat lukta surt. Svettiga livespelningar och noll chanser att stanna och tvätta våra kläder har efter tre veckor gjort att vi luktar mer som Icas ostdisk än något annat. Hela min kropp pirrar. Ständigt. Det här är ett äventyr jag aldrig vill ska ta slut. Städerna svischar förbi. Autobahn ligger framför oss som en lång, grå tunga medan vi sätter pedalen i botten för att köra ner i det tyska svalget. Delar av den tyska frukosten bestående av vitt bröd, konstiga pastejer (som jag inte kan äta eftersom allt är gjort av kött) och choklad ligger som en stor klump i magen. Det känns som att kolhydraterna är det enda som håller mina fötter på jorden. Om jag inte åt de där frallorna på morgonen skulle jag av ren uppspelthet lyfta och sväva mot biltaket. Jag fingrar nervöst på kartan och vill att vi ska vara framme. I öronen hör jag Chan sjunga "When noone is around, love will always love you" medan hon plockar gitarren i "Say". Cat Power är det bästa jag vet just då. Nu har jag låten på repeat i ett försök att lugna ned mig så pass att jag ska kunna sova innan vi är framme i nästa stad. Alla andra, utom chauffören, sover gott i sina säten. Jag tittar ut på den tyska landsbygden och tänker att jag aldrig varit så lycklig som jag är just då.

Nionde december. Interpol – Leif Erickson.

2010-12-10T14:58:00.002+01:00

Vintern 2002 bor jag i Kevingeringen. För att ta sig dit från Mörby centrum så måste man gå över en golfbana. Jag släpar mig mellan nattjobb, dagstudier och den där lägenheten för några dyrbara timmar av sömn varenda eviga dag. Jag är så oerhört trött och min dåvarande pojkvän spenderar större delen av sin tid till att stöka ner, bråka om småsaker och till att försöka förklara för mig var han anser att mina politiska och feministiska åsikter brister. Han tjatar om att jag har fel, att jag gillar fel musik, har fel sätt att se på livet. Allt är fel. Men jag orkar inte lyssna. Han är blå. Jag är röd. Den enda anledningen till att han försöker övertyga mig om att han tycker att hans åsikter är bättre är för att han inte står ut med att jag inte tycker som han. Jag släpar mig, trött och jävlig, mellan t-banan och lägenheten. Förbi det höga svartgröna huset. Förbi dagiset. Nedför backen. Över den lilla bron där det hoppar grodor om hösten. Upp mot den lilla lägenheten. Varje morgon när jag kommer hem efter nattjobbet är jag nervös för vad som ska utspela sig. På morgonen får jag två timmars sömn innan jag åker in till JMK för att gå på föreläsning. Sedan åker jag hem igen och hoppas att jag ska få vara i fred och sova fem timmar till innan det är dags att åka tillbaka till jobbet. Den här morgonen är hela backen upp till huset klädd i frost. Det är halt. Träden är helt vita. Genom grenarna ser jag där jag står längst ned i backen, att det lyser i lägenheten. Han går runt och förbereder sig för att åka in till stan. Jag orkar inte träffa honom. Det hugger till i magen för jag vet att jag inte är kär längre. Inte alls. Tjatet har ätit upp känslorna. Nu släcks lamporna i lägenheten och jag grips av panik. Jag andas i stora, snabba, vita moln när jag skyndar mig för att hinna runt huset innan han kommer ut. Bakom knuten gömmer jag mig tills jag ser honom gå. Jag beger mig sedan tacksamt in genom porten till den stökiga lägenheten där jag lägger mig på rygg tvärs över sängen och somnar omedelbart.

Åttonde december. Cappadonna – Milk this cow.

2010-12-08T21:27:00.002+01:00

Egentligen var jag nog inte så himla kär. Det var mer att det här med att ha en tuff pojkvän kändes som något som var viktigare än känslorna i sig. Så jag skaffade mig en. Han var belgare, pratade perfekt amerikanska, holländska och franska, pluggade design och formgivning och älskade hardcore och hiphop. Hela sommaren, hösten och vintern lyssnar vi som besatta på Wu-Tang i allmänhet och Cappadonna i synnerhet. Vår första nyårsafton tillsammans var vi i gårdshuset där jag bodde, på min mammas gård. Det var lite för jobbigt att bo därinne i villan med henne, hennes kille och min lillasyster. När min föräldrar skilde sig fem år tidigare tyckte jag att det var det bästa som någonsin hänt. Nu var det tyngre. Jag pratade inte med min pappa nästan alls och jag kände mig utanför familjen. I gårdshuset var allt bättre. Där var det jag, katterna som jag tagit hand om då jag inte kunde leva med tanken på att de skulle avlivas, och emellanåt belgaren. Vi hade bråkat hela dagen. Om vad minns jag inte, men var det något som var en konstant mellan oss så var det tjockskalligheten. Många argumentationer slutade i att vi blev sams eftersom vi inte ens kom ihåg varför vi börjat bråka till att börja med. Tolvslaget. Vi står på grusvägen mellan gårdshuset och villan. Det är barmark. Ingen vit jul det här året. Vi står och tittar på varandra, där under fyrverkerierna. Helt tysta. Det går vad som känns som en vighet men som säkert bara är en minut. Han tar mitt ansikte i sina händer och säger att han älskar mig. Jag börjar gråta. Om det är för att jag är glad, överväldigad eller olycklig vet jag inte. Han tolkar det som glädjetårar så jag låter honom tro det. Vi kysser varandra. En månad senare gör jag slut. Det är så lång tid det tar innan jag förstår att det inte var en lycklig gråt som bubblande upp i mig.

Sjunde december. Boo Radleys – Wish I was skinny

2010-12-07T16:10:00.004+01:00

Det är med darrande ben, svettiga handflator och sänkt blick som jag går upp på scenen. Jag har gitarren i ett kramaktigt grepp mot kroppen. Använder den som en sköld. Någon musikälskande lärare har greppat min axel när jag banat min vän mot aulans scen och viskat att "första gången ABBA-Björn stod på en scen och sjöng framför folk så var det exakt den här scenen". Idiot. Jag skakade av mig handen utan att vända blicken mot läraren. Tre trappsteg och jag står framför precis varenda människan som går på Norra högstadiet. Vi är två fjortonåriga tjejer. Hon med ljus pottfrisyr, en beige klänning och en vit t-shirt under, och låga Doctor Martens. Jag med svart rakt hår ned till svanken, jeans, patronbälte och en svart, överdrivet urringad banlonskjorta jag köpt på Myrorna. Då hette vi något med marys. The holy Marys eller liknande. Jag kommer inte ihåg. Senare byter vi namn, egentligen direkt efter den spelningen. Vi bestämmer då att ska heta Blush, för hon rodnar med hela ansiktet och kroppen, och jag rodnar aldrig. Inte alls. Benhårda står vi där och slår an första ackordet. Precis då ser jag hur skolans snyggaste kille, Martin, ler, höjer ett ögonbryn och skakar på huvudet. Det glömmer jag aldrig. Jag sjunger första textraden i Boo Radleys-låten "Wishing I was skinny, wishing that the whole world knew my name" och var övertygad om att jag ska visa dem. Jag ska slå världen med häpnad.

Sjätte december. Sepultura – Desperate Cry.

2010-12-06T15:21:00.002+01:00

På stan i Västervik brukade vi stå och huttra utanför krogarna och fiken där vi inte blev insläppta kvällstid på helgerna. Oavsett säsong fann du ett gäng desperata småglin där, halvpackade på hembränt, häxblandning eller överjäst hemgjort vin. Där de två centrala gatorna, Storgatan och Bredgatan, möts i Västervik ligger Morella, H&M, en guldsmed och en tobaksaffär. Där, mellan tobaksaffären och H&M finns en parkbänk. Där satt vi och häckade. Timme efter timme. Man kanske sprang iväg och kissade i en gränd någonstans, letade efter någon (”Du är min BÄSTA kompis, vi ska aldrig vara osams mer” osv.) eller så hånglade man. Fy satan vad vi hånglade de där nätterna. En iskall novembernatt blev jag uppvaktad av en lite äldre punkare. Han var lång, hade stort, burrigt och lockigt ljust hår och mörk röst. Liten och osäker som jag var blev jag väldigt glad. Tänk att han, världsvana punkaren som varit utomlands , spelade i band och kunde få vilken tjej han ville tyckte att jag var finaste tjejen i stan. Så där satt jag, kväll efter annan, i hans knä, på bänken. Det gjorde att min tidigare uppvaktare blev svartsjuk. För att vinna tillbaka mig gjorde han ett blandband. Första låten var Sepulturas ”Desperate Cry”. Jag hade aldrig hört något liknande tidigare. Det gick så jäkla fort. Och de var så arga! Gitarrerna skar genom tonårsöronen som rakblad och kärleken var omedelbar, skoningslös och total. Inte så att jag övergav den äldre punkaren för det, men jag blev glad för blandbandet. Hade inte upphovsmannen till bandet varit nazist och raggare i de småländska skogarna i dag hade jag skrivit hans namn och ett hej här.

Tredje december. PJ Harvey – Man-Size.

2010-12-03T13:33:00.004+01:00

Som nioåring började jag ta sånglektioner. En gång i veckan gick jag till en sångpedagog och sjöng för allt vad tygen höll. Egentligen var det nog så att jag ville spela piano men min pappa orkade inte lyssna på mig när jag plinkade i vardagsrummet så han fixade in mig på den lokala musikskolan. Så jag började sjunga. Rätt bra också. Fram till jag var ungefär fjorton accepterade jag de hemläxor jag fick. Lite Simon & Garfunkel. Cornelis. En massa andra gubbar som sjöng om saker som inte betydde något för mig. Sedan träffade jag en tjej i min franskaklass i åttan. Hon såg inte ut som någon annan, och var inte som de andra tjejerna heller för den delen. Hon hade randiga t-shirtar, låga Doctor Martens och ljusblå jeans. Lisa var indiepoppare. Det visste jag förvisso vad det var, jag gillade ju Blur, men tidigare hade jag varit helt uppslukad av Sisters of Mercy och Depeche Mode. Men det visade sig att det gillade Lisa också. Eller i alla fall Depeche. Vi började spela gitarr tillsammans hemma hos henne. I timmar satt jag hemma och tragglade in några ackordföljder och så sågs vi så ofta vi kunde och skrev musik tillsammans. På väggen i Lisas rum hängde en poster från en brittisk poptidning. Den föreställde framsidan av PJ Harveys "4 track demos" där en i det närmaste utmärglat mager PJ står i raybans och svarta spetsunderkläder med en kamera runt i halsen i ett motellrum. Hon utstrålade inte den valiga sexualiteten. Hon var inte snygg. Men hon var så jävla vacker. Bilden etsade sig fast i mig och det dröjde inte lång tid innan jag var helt förtrollad av hur hon sjöng, låtarna hon skrev och hennes sätt att sjunga vackert men fult på samma gång. Sex månader senare blev jag utsparkad ur den kommunala musikskolan då mitt röstexperimenterande inte uppskattades. Det är svårt att sjunga Simon & Garfunkel när man helst av allt bara vill lära sig att låta skarven mellan den vanliga rösten och falsett slå så hårt att man får lock för öronen. Jag kände mig som en röstrebell.

Andra december. Twisted Sister – I believe in you.

2010-12-02T12:27:00.003+01:00

I radhuslängan där jag växte upp var jag yngsta barnet i min generationskull. Den äldsta tjejen hette Ann-Sofie, hade alltid pärlemorrosa naglar, ljus jeansjacka, Solstollarna-frisyr och läste tidningen Okej religiöst. När hon inte var hemma fick jag låna hennes tidningar av hennes snälla mamma. Så satt jag där i deras kök från att jag var ungefär fyra år gammal, och tittade med stora ögon på bilder av en grimaserande Blackie och svartvita Abba-bilder av Kiss men framför allt tittade jag på allt som handlade om Twisted Sister. Jag var som förhäxad av Dee Snyder. Hans extrema smink, det superstora blonda håret och hans mimik gick hem hos mig. Andra i min ålder tyckte att han var läskig men jag var kär. Jättekär. Så julen 1985 önskade jag mig ett par skidbyxor ("gärna mintgröna") och ett Twisted Sister-band. Vi skulle fira jul hos min moster och morbror och när jag satt där i baksätet av bilen på vägen mellan Västervik och Skillingaryd där de bodde så kom Come out and play-plattans megahit "The leader of the pack" igång på radion. Jag skrek rakt ut av glädje. När jag senare på julaftonskvällen fick ett par mintgröna skidbyxor med resår under foten och små svarta rutor på, och Twisted Sister "Come out and play" på kassett var jag världens gladaste sexåring. Det tog inte många dagar innan jag bestämt mig för att just hitten, "The leader of the pack" var ett pajaspåhitt och att det var "I believe in you" som var den allra bästa låten på bandet. Följande år spolade jag fram och tillbaka så många gånger för att höra "I believe in you" att min mamma försökte gömma min finaste julklapp och förneka mig Dee Snyders ljuva stämma. I dagsläget, efter att ha sett dokuserien där Dee styltar omkring med sin plastikopererade fru, så blir jag nästan gråtfärdig när jag tänker på hur cool han var då, och hur enormt töntig han är nu.

Första december. Television - Elevation

2010-12-01T10:37:00.003+01:00

Det är extremt kallt ute. Med dubbla lager långkalsonger smyger sig den bitande och isiga luften ändå in under kläderna. Jag huttrar i hans portuppgång. Här har jag stått i timmar. Gråtit lite. Hoppat på stället för att hålla värmen. Och väntat. Jag har ingen mobiltelefon, kan inte ringa och vet inte var han är. Året är 1994 och jag är femton år gammal. En tjugoårig kille i min småländska hemstad har slitit mitt tonårshjärta ur kroppen på mig, hållt upp det framför mig och skrattat innan han slängt det på den snötäckta marken framför sig och hoppat på det. Ungefär så känner jag det. Ändå står jag där utanför hans port och väntar på att han ska komma hem. Eller ut. I lurarna har jag Televisions "Elevation" på repeat. Min cd-walkman är min mest dyra och heliga ägodel, förutom skivorna som jag använder i den. Television har varit "vårt" band. I min desperation där i kylan tänker jag att om jag bara lyssnar på just den här låten, då kommer han att komma hem snart. Han har karamellbrunt hår, ljusblå ögon och stora pussiga läppar och det faktum att han alltid bär extremt stora, vida jeans och konstiga bandtröjor gör mig pirrig i hela kroppen. Efter två timmar ger jag upp. Inte ens Television kunde hjälpa mig. Sorgsen och med tårarna rullande som små iskristaller över kinderna slirar jag hem över hala trottoarer till mitt rosamålade rum i radhusgillestugan.

2010-09-12T17:23:00.002+02:00

Hej hej. Jag skriver så mycket på arbetstid, och som frilans, att jag inte hinner/orkar/vill blogga just nu. Hej då.

Hitler 2010

2010-08-30T20:12:00.001+02:00

Läs mer här.

Funny weird, or funny haha

2010-08-25T18:54:00.002+02:00

Två underhållande grejer:

1. I förra veckan, på en håce-spelning, ringde de två spelningsveteranerna Peter och Petri till varandra, som småtjejer på mellanstadiet, för att se vem av dem som skulle kunna ha sig hatt på kvällen. "Ja, vadå? Man måste ju bestämma i förväg" försvarar Peter.

2. Min syster är i Stockholm hos mig och hälsar på/söker jobb. Vi har en diskussion om att hon, som är minstingen i familjen måste få vara vuxen och att vi faktiskt kan prata med varandra om vad som helst. Allt hon inte kan säga till våra föräldrar kan hon säga till mig hävdar jag. "Vad som helst?" frågar hon. "Ja, men självklart" säger jag och spelar bästa storasystern. "Jag gillar djursex" säger hon. Bra sätt att lätta upp stämningen.

Totally void of depth

2010-08-25T10:42:00.004+02:00

Ke$ha stapplar runt i void-tröja och fjärderbo på huvudet + förförisk/pundarblicken och cykelshorts med paljetter.

Vad är det för stylist som glider runt i Hollywood och stylar sångerskor i tuffa tröjor/jackor?

Först ut var Lady Gaga, som Chrille rapporterade om (Någonstans pratar han även om hennes "futuristiska fitta". Mycket underhållande.) med sin slitna läderpaj med Gism-logga på ryggen och nitar up the yahoo. Det var i "Telephone"-videon, i början när hon flashar skrevet och rullar upp håret på colaburkar. Svincoolt, faktiskt.

Och nu den här kvinnan, som jag inte visste vem hon var faktiskt, som sportar Void-tröja. Hon har uppenbarligen "brutit sig in" i Prince hus. Kolla klippet, och notera den härliga svengelskan. To die for.

Och så här mycket talang har hon:

Eh. Ja.

2010-08-24T10:20:00.002+02:00

Jag svär, förbannar och förbittrar mig. Klagar och gnäller. Mitt jobb är inte bra. Min lägenhet är inte fin. Jag blir inte kär. Vad håller jag på med. Tycker att ingenting är bra nog och vill bara ha mer, mer, mer. Men så läser jag Chrilles blogg och får lite perspektiv på tillvaron. Så otroligt maktlöst, ensamt och förfärligt. Och inget kan man göra. Absolut ingenting.

Succubus galore

2010-08-23T10:27:00.004+02:00

Dr Laura. Vilken ytterst sympatisk dam. Synd att hon inte är psykolog utan har sin examen i fysiologi. Logiskt.

Hör henne säga "nigger" elva gånger i amerikansk radio, på fem ynka minuter.

Hur sjukt är det att sätta en så rasistisk och klart oempatisk kvinna i nationell radio för att diskutera folks problem? Man hör även i inslaget hur mycket hon tror på vad hon säger, så ursäkten dagen efter var nog inte särskilt genuin.

Skam på torra land

2010-08-22T22:43:00.006+02:00

Debatt mellan en fullvärdig person/hedersknyffel och en amöba/get.

Gudrun Schyman. Så himla bra.

Jimmie Åkesson, hem till Klippan med sig. Hur kan SD driva en så extremt dum diskurs?

Kommer SD in i Riksdagen flyttar jag från Sverige. Hepp.

Pumpa rumpa eller varför vi förtjänar att bli nukade.

2010-08-21T20:08:00.001+02:00

Mänskligheten 2010. Ridå.

Allting funkar med bar överkropp

2010-08-15T19:43:00.001+02:00

Det här är det roligaste jag någonsin har sett. Courtesy of Hjalmar.

"Varje gång hon fiser skrattar hon. Det är humor...."

Det här räddade definitivt min fruktansvärda söndag.

One day the dark horse will come

2010-08-12T19:36:00.005+02:00

För oss som inte ska på Way out west (buhu, på rikt) så kompenserar jag med lite het homoromantik. Tack True Blood. Mer homoerotiska inlägg tack. Skicka serien rakt upp i gudshålet på den kristna högern.

Bollen är din

2010-08-08T18:01:00.001+02:00

Lars Martinsson, Close-Up-skribent, är ett komiskt geni:

Maiden-artikel i senaste Close-Up Magazine:

Bruce Dickinson:

– Men jag är inte lika hård om någon utan varken armar eller ben kommer fram till mig och klagar över att de inte kan bli basketspelare. Då är det mer: "Hm, kanske finns det något annat sätt du kan närma dig detta på. Eller kanske finns det något du kan göra utan armar och ben?"

Martinsson:

"Man kan vara boll."

I vår värld: en brottare. I Lars Martinssons värld: en boll.

Ja tack, och nej tack

2010-08-08T16:11:00.003+02:00

Pendlar söndags-tv mellan Huge och Top Chef Masters. Får ångest och blir hungrig om vartannat. Extremt förvirrande.

Huge är fantastiskt. Fan-tast-iskt!

En serie som passar alla er asswipes där ute som tycker att gör-dig-fet-appen till iPhone är skitkul. Den är lika rolig som om den satte judenäsor/stora läppar på folk, istället för dubbelhakor. Precis så stötande är det.

Ilska. Ridå.

I see you're moving, see you're moving / Like wildlife from the waist

2010-08-04T21:43:00.004+02:00

Första beviset på att jag är alldeles för labil för att vara hemma ensam en hel kväll: jag får insikten att jag aldrig kan bli kär för Brett Anderson stal mitt tonårshjärta när jag hörde Suede i en tävling på Mtv som jag följde, klistrad vid tv-rutan. Jag var tretton. Han var androgyn och helt fantastisk. Brett Anderson sjöng om sömntabletter, om att hångla med vackra män, om att stå på utsidan och titta in, om att vara dekadent och knulla som ett djur. Sedan kom deras debutalbum när jag var fjorton. Jag var förlorad.

Andra beviset är att jag lyssnar igenom först Suedes debutalbum. Sedan b-sidorna fram till Killing of a flash boy.

Tredje är att jag cyberstalkar gamla flammor på Facebook.

Hjälp. Någon?

Brett cirka 1995. Krossar fortfarande hjärtan.

All the white kids shuffle to the heavy metal stutter
And go shaking on the scene like killing machines
And they know that when she's stacked up top
She'll be a sucker for the shotgun show
Shaking obscene like the killing machines

Dee var inte bra, Dee.

2010-08-04T21:12:00.003+02:00

Satan i gatan. Mina ögon blöder. Jag tvingade mig precis igenom första avsnittet av Growing up twisted, enbart för att jag alltid älskat Dee Snider. Men nej. Jag orkar inte se mer än så. Styltigt, krystat och stapplande får serien The Hills att framstå som tv-seriernas Mona Lisa. Gillar du Long Island white trash-o-rama av den allra värsta sorten är det här serien för dig. Det händer liksom ingenting. Inget alls. Producenterna har fått skita ur sig ett helt värdelöst upplägg bara för att få serien att gå framåt. Osbournes blir en nagelbitare i jämförelse. Känner mig smutsig och blåst på come out and play-konfekten. Ska duscha. Fy fan.

Rimligt

2010-08-03T11:15:00.002+02:00

Vuvuzelas åsido, Kapstaden inför en vegetarisk dag. Alltså en nationell vegetarisk dag. Fatta, nu är vi bara sex dagar från målet.

”Cape Town is the first African city, and one of seven progressive cities in the world, to officially endorse a Meat-free Day a week for the sake of animal welfare, human health and climate change.”

Jason Segel x2

2010-07-31T17:22:00.006+02:00

Kan någon förklara varför Jason Segels dubbelgångare/far/evil twin medverkar i high school-eposet Teen witch från 1989?

Jason Segels dubbelgångare som europeisk greve i Teen witch.

Jason Segel

Teen witch var min absoluta favoritfilm när jag var 11-12. Troligtvis för att jag alltid kände mig som den fula tjejen som ingen ville vara ihop med och hade det inte varit fantastiskt att träffa på en gammal trollpacka (hej Granvik!) som kunde fixa så att du blev bäst, snyggast, mest populär och så att killen med stort K ville ha dig, och bara dig. Så blev det ju aldrig. Det verkar som om det kommer en ny Teen witch i år. Det är en re-make. Då kan ju en ännu en generation 12-åringar som mår pissigt få något att drömma sig bort i.

Sexig bonusbild. Rrrrrr.

Lite olja till fågeln?

2010-07-27T15:31:00.003+02:00

Och nu när vi ändå är inne på ämnet marint liv i världen, så kan du klicka här för att se allt som BP hade kunnat köpa för de pengar de förlorat under den oljekris de egenhändigt skapat med sitt klantiga handlande. När du ändå håller på kan du surfa in på DN.se och se hur BP försöker ljuga och fejka bilder från oljesaneringen.

Valfångst, eller varför människan förtjänar att ta död på sig själv.

2010-07-27T13:29:00.006+02:00

Har ni sett Whale wars? Efter att ha plöjt två säsonger och nu slaviskt följande den tredje är jag extremt (jag menar det verkligen, även om jag kryddar lite väl mycket med just ordet ”extremt”) upprörd över valfångsten. Visst, som vegetarian/vegan sedan tjugo år så har jag alltid blivit upprörd när jag tänkt på hur man fångar fisk (tonfiskbeståndet har minskat lavinartat senaste tjugo åren eftersom fiskeindustrin är helt fullständigt galen) och dödar djur i tid och otid, men det här, det känns så… genomruttet.

Minke whale. Den val som jagas och dödas mest.

Det finns en internationell lag som stipulerar att man inte får jaga, fånga och döda valar. Tyvärr är lagen helt tandlös, värdelös och bara generellt problematisk, med andra ord ett luftslott. Lagen säger nämligen att man får fånga valar i vetenskapens namn, och alla nationer som jagar val (Japan, USA, Island, Norge etc.) får själva bestämma hur många valar man behöver ”undersöka” (fånga/sälja/äta). Japan har bestämt att tusen valar per år, det kan man forska på. Så de fångar valar i parti och minut, med hjälp av sin effektiva valfångsflotta. Japanerna är mycket stolta. ”Fånga val, det kan vi, hai!” Världens nationer skiter rätt fullständigt i vad som händer när japanerna är ute med sina stora skepp som det står ”research” på sidan av och säkrar miljardinkomster för de som äger båtarna och säljer fångsten. Vad skulle det vara för vetenskaplig information som man kommer åt genom att fånga och mörda tusen valar som man inom tjugo minuter slaktar, portionsförpackar och fryser och sedan säljer på fastlandet? Vad får de fram för information? Att japaner gillar att äta val? Och varför pratar ingen om att norrmännen, dessa toppluveklädda hurtbullar, dödar valar fortfarande? Och Island? Skäms!

En av de få organisationer som bryr sig är Greenpeace, som tandlöst åker ut till de vattnen i Antarktis där valfångst är strikt förbjudet, lägger sig på ett isflak tillsammans och stavar ”Help end whaling” med sina kroppar.

Det hjälper inte. Inte ett skit. Fint att ni orkar samla ihop pengar och ligga på ett isflak tillsammans, med det gör ingen som helst skillnad.

Vad som däremot gör skillnad och skapar mer rubriker och uppmärksamhet är när direkt aktion-aktivisterna på båtarna Steve Irwing, Bob Barker (min nya idol f.ö.) och Ady Gil med besättning under kapten Paul Watsons kommando ger sig ut och gör allt de kan för att tvinga båtarna att sluta. Paul Watson var med och startade upp Greenpeace men blev utkickad för att han var för militant. Kudos, Watson, din gamle tok.

Paul Watson. Hedersknyffel.

De tre båtarna tillhör Sea Shepherd Conservation Society som seglar under sin svarta piratliknande flagga och sätter skräck i de valköttsfrossande japanerna när de kastar flaskor med smörsyra (stinker som satan) och något slags pulver som blir halt som såpa och tar väldigt lång tid att tvätta bort från båtdäcken samt är allmänt störiga och i vägen. De försöker även släppa långa rep i vattnet som ska trassla in sig i de stora valbåtarnas propellrar och stoppa dem på det sättet.

Så vad säger Sverige om det här med valfångst? Nej, vi gillar det inte. Gör vi något åt det? Nej, inte riktigt. Vår statsminister säger ajabaja ibland men mer än så sker inte. Lagen som förbjuder valjakt är med andra ord bara något som ska hålla oppositionen lugn, och samtidigt låta de stora valjagande nationerna hålla på och vara nöjda och glada.

Få saker gör mig så här upprörd, eftersom jag känner mig så maktlös. Vad kan jag göra? Typ ingenting. Ska jag ge lite pengar till Greenpeace så att de kan ligga på isblock och tycka att det gör något? Ska jag ge pengar till Paul Watson så att han kan vara ute och kasta smörsyra? Kan jag kedja fast mig utanför någon politikers hus eller något? Usch. Världen är så jävla sunkig, ond och värdelös. Det står dock på Wikipedia att "i februari 2010 fick två svenska medlemmar tillstånd av den officiella organisationen att starta ett Sea Shepherd Sweden om intresset blir tillräckligt stort." Tar de emot misantropiska damer i sina bästa år, tror ni?

Läs mer upplyftande nyheter om hur man masslaktat pilotvalar på Färöarna.
Operation Blue Rage pågår just nu. Läs kapten Paul Watsons uppdateringar här.
Gå med i Direct Action Crew och donera varje månad.

Dances with wolves, saves world

2010-06-29T12:32:00.002+02:00

Kevin Costner, vilken karl! Lägger han pengarna på Kabbalah? Nej. Scientologi? Självklart inte. Kevin är en hyvens karl. Han dansar med vargar och han räddar världen. Tillsammans med sin bror har han utvecklat en maskin som delar olja och vatten. Ocean Therapy heter den. Bp tycker det är ett bra system så nu ska de prova Kevins maskin. Jag är helt starstruck. Det tog femton år och tjugo miljoner dollar för Kevin och hans bror att uteckla maskinen. Stort. Megastort. Kudos. Megakudos.

Office Space is to love what marmite is to tastebuds.

2010-06-17T08:57:00.005+02:00

Vi hade varit ihop i typ ett år och hade en helg utan planerade aktiviteter i Stockholm. Lätt bakfulla bestämde vi oss för att se en film.

Jag yrkade på Office Space, eftersom jag hävdar att den är en av världens bästa filmer. Han blev nyfiken, och eftersom han inte sett den så gjorde vi slag i saken.

Vi såg den och jag skrattade (hysteriskt). Han såg helt nollställd ut.

Efteråt var dynamiken totalt förändrad. Eftersom han tyckte den var tråkig och inte fattade vad som var poängen med den, och jag tycker att den är så sjukt bra, så var allt HELT skevt.

Han tittade på mig och insåg att vi inte var lämpade för varandra, han förstod ju inte ens vad jag tyckte var roligt.

Jag tittade på honom och tyckte att han var en värdelös människa som inte förstod någonting.

Inte särskilt långt därefter gjorde vi slut.

Religion/sci fi – it's all the same story/make believe.

2010-06-16T18:59:00.001+02:00

Kolla bannern. Wtf?

Smygreklam för What we do is secrets sommarfest. Ses där.

Tv is addictive

2010-06-16T18:26:00.005+02:00

Och förresten, för er som trodde att tv-sommaren var död (som ska jobba hela sommaren som jag t.ex.) kan jag berätta att Top Chef börjar igen i USA i natt, tredje säsongen av True Blood har dragit igång och Last Comic Standings sjunde säsong är också i full rotation. Top Chef. Pärla tv. Grymt underskattade Party Down är också rullande, en serie i samma skola som Modern Family, som ju är det bästa som sänts sedan Arrested Development.

Gillar du collegefilmer av den senare skolan där man gärna slänger in lite mysterier och skräck finns det nu en serie som heter Pretty Little Liars. Trés "I know what you did last summer"-esque. Andra avsnittet kom i dag. Sedan är det även värt att kolla upp The Good Guys (tror jag, har inte bestämt mig) och Happytown (om den inte slopas, publiken svek fast det är en bra serie). Andra nya serier som jag inte hunnit skaffa mig en åsikt om är Unnatural History, Persons Unknown, Gravity, Justified och Pulse. Past Life lär suga.

Jaha. Tv-guru, over and out.

Familjen.

2010-06-16T18:14:00.003+02:00

Min syster är och hälsar på. Vi pratar om mormor och att vi saknar henne. Det är över fem år sedan hon gick bort. Min syster och jag är extremt lika till utseendet, men skiljer oss då hon är en total dvärg (under 1.60 cm) och är blond med bruna ögon, medan jag är runt 1.70, har mörkt hår och gröna ögon. I familjen säger vi att vi är negativ av varandra. Det tyckte min mormor var jätteroligt. Hon tyckte även att min syster hade väldigt vackra ögon.

– Mormor brukade väl kalla dig för något?
– Ja, hon kallade mig för "lilla brunöga".

Mormor. Saknad. Världens roligaste tant.

Finkultur serrö. Jodå. High times.

2010-06-14T20:10:00.002+02:00

Lady MacBeth. Sjunger saker. Är tokig.

Jag har nu börjat jobba som jag lovade mig själv att jag aldrig skulle: inhouse. Helt plötsligt finns det tid över till annat. Som att inte blogga till exempel.

I lördags var jag finkulturell och gick på Operan med min mor och min syster. Vi såg MacBeth. Ingen höjdare faktiskt. I vanliga fall grinar jag 70% av tiden när jag går på opera (nej, inte för att jag ogillar utan för att jag är extremt blödig och blir rörd av typ allt som drar lite i hjärterötterna) men under just MacBeth lipade jag bara tre-fyra gånger. Dåligt betyg.

Bakom mig satt två asiatiska människor. De pratade knagglig engelska med varandra. Stora delar av föreställningen fick jag chansen att lyssna både på föreställningen och på asiaterna där jag satt i mitt femhundrakronors-säte. Det var en kvinna och en man. Mannen sov mycket. Han snarkade, hostade och fes. Kvinnan talade med en ofattbart nasal röst och försökte förklara handlingen för mannen. Operan var på italienska (man vet att den är på italienska då MacBeth heter MacBetho och Duncan heter Duncano osv) så hon förstod inte vad de sjöng, och texten som rullade ovanför scenen (high tech) var på svenska. Den gladlynta kvinnan gjorde ändå så gott hon kunde och förklarade för kung (Kejsare) och fosterland.

– Now he angry. Oh noooo, now he so mad!
– Where his stepmom?
– He is from Denmark. Is a prince you see. He killa his mother!

Av någon anledning trodde hon alltså att de var på en föreställning av Hamlet... som hette MacBeth?

När vi lämnade lokalen gick två prydliga operabesökare bakom oss. Min syster hör följande konversation:

– Nu spelar de, de där Kiss.
– Ja, bara NAMNET är ju vidrigt.

Opera. Good times.

Bonusinfo: Råast på föreställningen var när en häxa höll upp en blodig docka komplett med navelsträng som skulle föreställa ett aborterat foster. Massacre of the unborn.

Bitterfittan 2010 or the winter of my discontent.

2010-04-21T21:48:00.005+02:00

På en skala från ett till tio, hur mycket "Dagens ris"-tant är jag? Åtta, ungefär. Hade jag lyckats genomfölja allt jag vill risa så hade jag varit en äkta missnöjets Hans Scheike. För varför är människor egentligen så fullständigt värdelösa? Varför låter ett företag mig beställa saker och betala för dem, för att sedan återkomma, SEX dagar senare, och säga "So sorry, all the items you ordered just weren't available". Available my ass, din låtsas-världshärskar-apa. Jag svarar "Definetly the last time I'll be ordering from your site. This is such bad service, it's unheard of." Svarar de? Nej, självklart inte. Att jag vill ha allt jag valt ut och betalat för är ju helt orimligt, tycker de.

Och hur kan mina helt utvecklingsstörda hippiegrannar inte fatta att de måste sänka efter typ elva/tolv på vardagar när jag ringt på och bett dem göra just det kanske fem gånger på ett halvår? Nu börjar det luta åt att jag utvecklar en seriös strategi. Jag funderar på att börja lite lätt passivt aggressivt. Vi är förbi de arga lapparna ("Sänk, annars stjäl jag din dörrmatta" osv.) och jag funderar nu på om jag ska göra något med deras postfack. Ska jag vara hundvakt och lägga bajspåsen i deras brevlåda kanske? Alla tips mottages, uppskattas och kan tänkas efterföljas. Möblera om mitt i natten är ju också en hit. De bor under mig nämligen.

De här sista veckorna på mitt jobb innan jag slutar och börjar nytt tär på mig. Efter middagen på Rival i lördags kände jag mig tvingad att maila och berätta hur sjukt dålig service vi fick. Vem gör så? Vem är så bitter? Jag, uppenbarligen.

Och grädden på mitt missnöjesmos just nu är att det där förbannade underbettet från Twilight spelar Joan Jett i Runawaysfilmen. 1. Varför måste de göra en film om Runaways? De är bra, hands off, Hollywood-scum och 2. Hur, HUR kan ni rollsätta så fruktansvärt kuk-kasst? Jag hatar er verkligen.

Björne och Snigel på Roadburn

2010-04-21T21:38:00.002+02:00

Snigel (Death Row-Henrik), Björne (Chrille/Guds kuk) med kvinna (Laura).

Kuken

2010-04-18T01:52:00.004+02:00

Födelsedagskalas. Beatrix blir lite äldre men än mer fantastisk. Om det går. Vi äter vegetariska kroppkakor med kantareller på Rival. Hivar drinkar. Smuttar på SideCars och Brandy Alexanders och diskuterar den usla servicen. Trevligt ändå. Fortsätter till Etablissemanget (restaurangen på Strand). Svenneansamling galore. Som Debaser en lördag. Samma skit. Står i baren. Ska beställa öl. En kille kommer fram.

Han: Hej.
Jag: Hej.
Han: Hur är det?
Jag: Bra. Själv?
Han: Jo, det är bra. Tycker du jag är snygg?
Jag: Ja, du ser väl bra ut (inte min typ).
Han: Nej, jag märker att du inte gillar mig. Men där borta (pekar) står min kompis.
Jag: Jaha. Hej hej (vinkar).
Han: Han kommer från Göteborg.
Jag: Ja det kan ju inte han rå för.
Han: Hähä nä. Jag tycker han ska få träffa tjejer från Stockholm.
Jag: Jaså. Kan han många ordvitsar?
Han: Vad menar du?
Jag: Eh... Göteborg?
Han: Va?
Jag: Nu går jag hem.

Blogguppehållet har f.ö. berott på allmän bitterhet, trötthet, singelhelvetesliv och lite annat värdelöst. Nu har jag sagt upp mig (bästa jag gjort, någonsin) och skaffat nytt jobb. En glad Dagger Deb är en skrivande Dagger Deb.

En shout out till Kentha som tyckte att mitt uppehåll sög kuk. Det gjorde det. På så jävla många sätt. Låtsaskommunistkuk... /get.

2010-03-02T12:20:00.001+01:00

Blogg. Så himla 2009.

No way out gotta stand strong / Can't you see that I'm not wrong / That's the way it is and can't you see / Deep sea justice for you and me.

2010-02-25T14:31:00.004+01:00

Text-tv. Det bästa som finns. Stabilt som satan. När vi tröttnat på Twitter kommer det fortfarande sitta några små goa tantaluror och uppdatera SVT:s text-tv. Bästa nyheten senaste dygnet är den här:

"Tränare dödad av späckhuggare

                                        
En tränare dödades på onsdagen av en  
späckhuggare i nöjesparken Sea World  
i Orlando i den amerikanska delstaten 
Florida. Olyckan inträffade strax     
före en föreställning och anlägg-     
ningen utrymdes direkt efteråt.       
                                      
Kvinnan som dödades beskrevs av       
parkens chef Dan Brown som en av de   
mest erfarna tränarna. Det är oklart  
om kvinnan ramlat ned i vattnet eller 
om späckhuggaren dragit ned henne     
från bassängkanten.                   
                                      
Späckhuggaren har varit inblandad     
i två tidigare dödsfall, uppger       
tidningen Orlando Sentinel."

Strike back! Späckhuggaruppror!


Ät henne. ÄT HENNE!

12.1% pip i en och samma låt

2010-02-23T21:23:00.002+01:00

Hittade precis en site där något geni redigerat ned hela "Straight outta Compton" låtvis, så att bara de explicita delarna finns kvar. "Fuck tha police" innehåller t.ex. 12.1% svordomar. Alltså, av hela låten, är 12.1 jävla % svordomar. Det är ju strålande. Lyssna här.

En homage till världens bästa man-boy

2010-02-23T13:54:00.003+01:00

Jag: Han är ju fantastisk. Jag vill gifta mig med honom.
Jonas/Rimlighetsofficeren: Jag också! Skulle han komma ut som bög skulle jag konvertera.
Jag: Skulle han komma ut som bög skulle jag byta kön!

Finn fyra fel

2010-02-19T14:43:00.003+01:00

Det finns fyra fel på den här Hatebreed-bilden. Pricka in dem allihopa, skicka svaren till swtchbldsister [ät] gmail.com och vinn något vackert.

Tävlingen håller på typ så länge som jag känner att det är värt.

Ett stort tack till Crust-Rikard för att han är en master manipulator i Photoshop.

Dagens tvivel

2010-02-18T16:13:00.002+01:00

Hon: Jag kommer aldrig kunna bli ihop med honom. Han är alldeles för snygg för mig.
Jag: Men lägg av. Det handlar ju om självförtroende. Jag faller för as som är helt uppfyllda av sig själva hela tiden. Och jag har varit ihop med snygga killar som mina kompisar blivit helt prilliga av, som jag sedan dumpat för jag har hybris och tycker jag är smartare än alla andra.
Hon: Jo men han är ju helt sinnessjukt snygg.
Jag: Fast...
Hon: Det handlar inte om hans utseende alls, det är att han är så rolig och grym som är grejen.
Jag: Fast du får ju jobba lite på det då. Inget är omöjligt.
Hon: Tänk om han skulle hamna i en olycka och bara bli lite fulare. Då jävlar. Då är han min!

Veckans bild

2010-02-17T14:21:00.003+01:00

Sverige, ett mycket rimligt land.

Jonas: Det här kan ju inte ha hänt på riktigt.
Jag: Alltså, det ser ju inte fejkat ut...
Jonas: Men har inte kungen värsta säkerhetsapparaten runt sig?
Jag: Han var på mitt dagis i Småland med Sylvia och barnen satt i hans knä. De hade ingen säkerhetspersonal då. Den här bilden är ju tagen på 80-talet, innan folk blev onda.

Black metal-ligg

2010-02-17T14:01:00.003+01:00

Jag: Undrar hur det är att ligga med black metal-män.
Anonym 1: Jag har legat med en black metal-person en gång. Det var okej.
Anonym 2: Det lär ju vara mesigt.
Jag: Det lär ju bara vara hemska människor som typ Rammstein-fans som är bra i sängen.
Anonym 1: Jo men det finns ju faktiskt machokillar som är inne på black.
Jag: Fast de killarna du tänker på känns mer döds.
Anonym 1: Ja det kanske är sant.
Jag: Ligga med black metal-män lär ju vara som att ligga med Gollum.
Anonym 2: Sagan om ringen FTW!

Hemmahängslördag no. 2.

2010-02-14T12:42:00.004+01:00

Alias, ordspel där du genom synonymer ska lista ut vilket ord din motspelare letar efter.

Bea: Okej. Ett stjärntecken.
K: Fisk?
Peter: Kräfta? Vädur?
Jag: Tvilling?
Bea: Andra ordet har med äckliga män att göra.
Peter: STENBOCK!

Eller vad sägs om:

K: Innan man går kan man...
Jag: Cykla?

Stenbock. Baktalad. Ute efter hämnd.

Årgångsvinet Glen

2010-02-12T14:35:00.013+01:00

Glen Benton är som ett årgångsvin. Vilket bouquet! Undertoner av satanism, läder, krut och hat. Det vet ju alla. För varje sekund som tickar förbi så blir han lite, lite bättre. Hur är det möjligt kan man undra, eftersom han redan är helt fantastisk.

Glen som Renegade. Givet.

Glen i "misstrogen lyssnar"-pose. "Hmm, I think not! Pip pip!"

Glen i "jag vägrar"-pose. "Nej. Näe!"

Glen visar upp sin finfina bas. Fuck you, tönt-bas, säger han och basen till alla andra basar.

Jo, Glen var galen redan när han var ung. Du vaknar inte en morgon och tänker "nu ska jag bränna in ett uppochnedvänt kors i pannan, good times" och är helt normal. Men något vi kan konstatera är att Glens före detta fru måste vara ännu galnare, eftersom han, trots att de här bilderna (nedan) florerar överallt på nätet, fått vårdnaden av sina barn. Heja USA!

Satan, guns and ammo, tycker Glnn.

Ju större, desto bättre. Pang, pang.

I sommar spelar Deicide i Sverige, om de inte ställer in. Det har hänt några gånger förut.

Over and out. Nu åker jag på Floorpunch.

Bängen trålar

2010-02-12T10:54:00.005+01:00

Två civilklädda poliser, vi kan kalla dem Kling & Klang, trycker upp småkillar mot väggen i tunnelbanan. Privatperson går förbi och tar bilder med mobilkameran. Poliserna blir vansinniga och börjar bete sig riktigt illa. Läs hela inlägget här. Killen är ett geni som skriver om det. Inte underligt att man känner sig mer rädd för säkerhetsvakter och poliser än andra i tunnelbanan.

Exakt så här liten är världen

2010-02-10T17:00:00.007+01:00

Som jag skrev så gnällde jag till Jamey Jasta över att min Hatebreed/Neglect-split har blivit stulen. "Bastards", tyckte han. "Good dude, den där Jamey", tänkte jag.

Jag berättade om intervjun för en kompis. Vi lärde känna varandra för över tio år sedan, när jag dejtade en av hans kompisar.

Han: Sa han något intressant?
Jag: Njae, berättade lite om summer camps och vi pratade plattor och så.
Han: Du skulle ha frågat om ditt ex.
Jag: Frågat vad?
Han: Ditt ex rippade Jamey på en massa pengar typ -96.
Jag: Nu skämtar du? Vad gjorde han då?
Han: Innan Cold as life-turnén -96 bodde han hos Jamey, och då gav Jamey honom en hel låda med Hatebreed/Neglect-splittar att sälja i Europa, så skulle pengarna skickas tillbaka till Jasta sedan.
Jag: Jag vet, jag fick en av splittarna. Det var den som blev stulen av ett annat ex.
Han: Sjukt. För pengarna skickades aldrig. Alla sjuorna såldes i ett lass till xxx, och när vi var på en Warp-fest året efter hör vi hur någon vrålar "yo!", och där står Jasta med sina tusen New Jersey-tough guys och tornar över ditt ex och frågar om pengar.
Jag: Holy balls! Fick han stryk?
Han: Nej, han låtsades att pengarna kommit bort i posten.
Jag: Thieving bastard!
Han: Ja. Defintivt.

Ska visst inte finnas att köpa längre. Re-press, någon! Klicka på bilden så har någon vänlig själ lagt ut den i sin blogg. Blir det återsläpp borde du köpa den. Supporta!

Logiskt

2010-02-08T22:25:00.002+01:00

En fänglsande kontaktsida

2010-02-07T22:45:00.002+01:00

Mina tjejkompisar som är singlar brukar ofta förundras över var alla singelmän har tagit vägen. Beatrix, den lilla supersurfaren, vet var de finns. Hon sms:ade mig nämligen precis och berättade att vill man träffa en karl så ska man prompt surfa in på prisondate.se. Det är socialrealism så det förslår. Jag tänker att det finns många nackdelar med att dejta interner och försöker förklara för Bea att det kanske inte är en bra idé. Sedan bannar jag mig själv för att jag är så ytlig och tänker att "tja, de lär ju vara vältränade i alla fall. De har ju gott om tid att gymma".

Dagger Deb 3.0 håller sig

2010-02-07T20:34:00.003+01:00

Nu är det någon månad sedan jag bestämde mig för att vara loj. Dagger Deb 3.0 skulle inte hetsa upp sig så förgrymmat över saker och ting. Jag tänker "coasssst" precis som Lupe säger i "Kick, push" när det blir för mycket. Suset är nästan helt försvunnet. Någon uppgradering är alltså inte nödvändig. Jag har även köpt webbhotell, försöker skärpa mig och lära mig mer Dreamweaver så att jag kan lägga upp min portfolio och skriver för kung och fosterland. Good times.

Sus, exit stage left.

Smash your enemies

2010-02-06T11:03:00.005+01:00

Igår intervjuade jag Jamey Jasta. Mycket nervöst. Han var väldigt trevlig, ganska rolig och gav bra svar. I slutet av samtalet pep jag fram att jag hade en dum fråga att ställa också.

Jag: So when does the real nightmare begin? Do you have time to eat breakfast and take a shower?
Jasta: Haha no, it litterally is when you open your eyes.
Jag: Damn. That's got to suck.
Jasta: Yeah.

(Den var till dig, Peter.)

Q: Are you serious? A: Dead Devo Serious!

2010-02-05T10:49:00.003+01:00

Minst sagt bisarrt. Devo ska uppträda på OS i Vancouver. Vad är det som händer? Har Carola rätt?

DEVO, ett av rockhistoriens mest visionära och influentiella band, har blivit inbjudna att framträda live på 2010 års OS i Vancouver 22 februari. Framträdandet kommer att avrunda en segerceremoni och sänds live på NBC Networks. Det är din plikt som invånare på denna jord att slå på TV:n, titta, lyssna och lära. Detta exklusiva framträdande kommer lagom tills bandet tillkännager att de släpper sitt första studioalbum på nästan 20 år.

Med cirka 3 miljarder TV-tittare världen över är detta förmodligen DEVOs största enskilda framträdande och en av många framtida möjligheter för dem att sprida sin musik, kunskap och budskap till världen. DEVO kommer att framträda med såväl gamla favoriter som blivande favoriter från det kommande albumet. Tillkännagivandet av DEVO kompletterar de sammanlagt 15 namn som tidigare nämnts i samband med Whistler Victory Ceremonies, bland övriga marks Feist, Usher, Our Lady Peace och The Fray.

Varje akt framträder en kväll med start 13 februari till och med 27 februari under olympiaden på Whistler Medals Plaza. För mer information, besök www.vancouver2010.com. Dessa nyheter följer förra årets tillkännagivande att DEVO har slutit ett unikt, banbrytande, världsomspännande avtal med deras originallabel Warner Bros. Records vilket återigen visar på bandets långtida löfte att förnya sig genom alla aspekter genom sin karriär.

DEVOs eget uttalande kan ses här

"We are really excited to have the opportunity to let everyone know that De-evolution is real!" - Jerry Casale

Jag har legat med en simpel tjyv.

2010-02-04T20:16:00.007+01:00

Gick igenom mina sjuor. Tänkte att jag nog skulle sluta ha dem i en låda och ta fram dem igen. Det var extremt länge sedan jag tittade på de äldre skivorna och när jag skulle leta fram min Hatebreed/Neglect 7" så upptäckte jag att min ex-pojkvän (inte den senaste, han sket i håce, utan den innan) stal den när vi separerade. Är det tacken?

Jag är V-A-N-S-I-N-N-I-G!

Inte nog med att han stal min Gorilla Biscuits-tröja, min älskade Tragedy-tröja, Bob Hocko and the swamp rats-LP:n och tusen andra grejer jag verkligen gillade, han tog Hatebreed-splitten. Vad i helvete liksom? Köp din egen. Tjyv!

Så nu ligger landet som följande:

I slutet av februari fyller jag år. I födelsedagspresent önskar jag mig hatebreed/Neglect-splitten på guldvinyl (helst) eller blå (funkar) eller tja, varför vara kräsen, jag kan fan ta den svarta också, och så önskar jag att mitt ex får gonorré.

Fixar ni det? Tack.

Dregel. Tanka den här.

Depeche Mode. I < 3 Gubbsynth!

2010-02-04T11:39:00.004+01:00

Depeche Mode är snorbra. Det är lite okreddigt att tycka det. Det är lite fånigt. Nostalgiskt. Det är okej. Jag är inte så cool i alla fall. Och jag älskar Depeche.

När jag var yngre tyckte jag att Dave Gahan var sex on legs. Han och Andrew Eldritch var skiten, helt enkelt.

Depeche Mode. Våt dröm anno 1988. Nu ser de mest ut som Sprockets, det roligaste som 80-talet bjöd på, sånär som på bakmaskinen (f.ö. var årets julklapp samma år som bilden är tagen).

Andrew Eldritch. Våt dröm anno 1980-något.

Nu, tjugofem år efter att jag först blev helt begeistrad i "Everything counts" när jag fortfarande gick på dagis (true story) och varvade mitt slitna Depeche Mode-band med ett där Tintin och Kapten Haddock jagade Klu Klux Klan-medlemmar i USA (och jag nästan blev utslängd från dagis eftersom jag sprang runt i kuddrummet och vrålade KLUUUU KLUUUUUX KLAAAAAN till min mors stora förtret) så är det fortfarande lika bra. Nya plattor med fler dängor, även om singeln "Leave in silence" från 1982 alltid kommer vara bäst, gör att det inte blir gammalt. Det funkar fortfarande. Det har dock skett några förändringar. Tidigare dansade Dave Gahan bästa 80-talsdansen. jag och Siri har spenderat ändlösa timmar YouTubeande klipp där Dave och Martin Gore har på sig fina kläder och dansar i tyska tv-studios.

Då såg det ut så här:

Flaxet! Peppen! Frisyrerna! Västarna! Frackjackorna! Åh det är så bra att det gör ont i hjärtat. Jag önskar hett och innerligt att jag varit 16 när den här hände, och inte typ 2.

Men nu ser det ut så här:

Jazzbyxor? Beyonce-höfter? Salsasteg? Och detta jävla snurrande! Inte godkänt. Icke!

Martin Gore är en av världens största kompositörer. Seriöst. Killen är ett geni. Inte nog med det, han hade även 80-talets absolut snyggaste frisyr! Andy Fleetcher såg inte illa ut han heller. Sjukt snygg skinnpaj, grym frisyr och jättejättefine glasögon.

Nu är det lite annorlunda. Martin Gore har med åren blivit mer och mer pretentiös, och de BDSM-inslag som tidigare fanns i texterna låter mer och mer religiösa. Det är änglar och Gud och viljor och himlar och en massa annat knas som figurerar. Till dessa tokigheter sportar Martin numera en silverkostym. Notera Dave Gahans fruktansvärda dans även i det här klippet.

Om ni tittar upp lite till höger ser ni en go trivselvikt som paraderar runt bakom synthen. Jag trycker gilla på det också. Han har fortfarande sjukt snygga brillor och är bara allmänt bra.

Den totala setlistan såg ut som följande:

1. In Chains
2. Wrong
3. Hole to Feed
4. Walking in My Shoes
5. It's No Good
6. A Question of Time
7. Precious
8. World In My Eyes
9. Insight
10. Home
11. Miles Away/The Truth
12. Policy of Truth
13. In Your Room
14. I Feel You
15. Enjoy the Silence
16. Never Let Me Down Again
17. Dressed In Black (encore)
18. Stripped (encore)
19. Behind the Wheel (encore)
20. Personal Jesus (encore)

Man kan ju inte få allt. De spinkiga syntharna i 40-årsåldern stod i läktarna, vevandes med armarna, gällt sjungandes och flinandes. är det något du måste komma över på en Depeche Mode-spelning, så är det dig själv. Jag har ofta en ironisk distans till allt jag ser, men det är bara att lägga den på hyllan, bli ett lallande obs-barn, klappa takten och sjunga med. Jag och mitt (goda) sällskap skrålade texterna till allt utom första tre låtarna. För ska jag vara helt ärlig så är inte nya plattan särskilt bra. En låt håller, i alla fall live, "Wrong", men det är som ett blekt spår på Ultra ungefär (kan du din DM är det inte ett särskilt gott betyg).

Betyg: 6,5 av 10. Helt klart godkänt. Utan jazzbyxor och Beyonce-dansande hade det blivit en sjua. Dave Gahan, det är så ovärdigt!

Kändisspotting: Anders Fridén i In Flames. Inte så coolt. 2 av 10. Per Gessle. Hur coolt som helst! 7 av 10.

Bästa låt under kvällen: Never let me down again.

Jo, jag kommer gå och se dem nästa gång de kommer hit igen. Ja, jag är en tönt. Nej, jag bryr mig inte ett skit. Nu ska jag även, som grädde på synth-moset, gå och införskaffa Martin Gores soloplatta som jag inte har.

Konversation mellan två barnfria damer i sina bästa år.

2010-02-01T13:42:00.005+01:00

A: HATAR alla barnföräldrar med plåtar typ "ENGLA" och "TINDRA" på barnvagnarna som tror att de förtjänar alla fördelar som går att inkassera bara för att de krystat ut en unge. De ammar helt ogenerat inför en. Vadihelvete liksom? Jag vill inte titta på dina skabbiga mjölkpattar. Det är INTE det mest naturliga i världen.

Jag: Haha jag skrattar så jag gråter! De är värst på bussar, eller i busskurer, när de prejar och kör cityrally med sina barnvagnar och ser så STOLTA ut, i sina moderiktiga yogabyxor och med en jävla lattehållare på barnvagnshandtaget. De är en uppriktig anledning till varför vi alla som samhälle förtjänar att kollektivt brinna.

A: Samtidigt som de är moralens väktare, det måste vara tyst, bacillfritt och organiserat för att deras små telingar ska må bra, tycker de att de själva kan ta plats, tränga sig, väsnas, grisa ned och vara otrevliga. Det ligger i den rätt man tillskansar sig när man lagt sista krystvärken. Subkulturen småbarnsförälder måste utrotas.

Jag: Det händer de bästa. Det står alcogel i mången hem.

A: Ja, vad i helvete är det om? Det är som Overkill-geniet Blitz sa, de som levt rövare är de som blir värst när de får barn. Maniskt bakandes och manglandes lakan och alcogelandes och våtservettandes ser de barnalstrandet som en renande katharsis. Hur kan man tro att någon är intresserad av att ens barn sover-äter-bajsar?

Jag: Alltså, jag tycker på allvar att de förtjänar ett straff av något slag, prejarna, eftersom de förpestar alla andras liv. Inte alla småbarnsföräldrar, inte Krille, men alla andra.

A: Hahaha, ja, förstagångsföräldrar får väl någon liten reservation eftersom de är gröna och osäkra. Men fan, nästan alla blir såna där. Man kan inte bara chilla med kidsen, när man är där och hälsar på ska det följa sin strikta regim, åkas ut på skogsutflykter och till bibliotek, gärna innan klockan åtta på morgonen. Sedan ska det ätas hemmamixad barnmat och diskas och städas i cykler innan det är dags för läggning (hela familjen klockan 9 typ). Plus att allt de pratar om är barnen. Man fattar ju varför så många par gör slut efter att ha förökat sig, måste vara svårt att hitta någon attraktion till varandra när man är två dagisfröknar dygnet runt och totalt försakar sina egna vuxenjag. Fatta att det till och med finns folk som börjar kalla sina partners för "mamma och pappa". Sjukt!

Jag: Den enda som kallas pappa, alt. Papa (betoning Papaaaah) är väl Hitler?

Jag: Nu har både xxxx och en tight vän till mig, xxxx, fått barn och jag börjar fan känna mig ensam. Jag har fyra tjejkompisar kvar som inte är av dansa sexigt-varianten (tjejer vars enda mål med sin existens är att dansa sexigt med andra tjejer för att män ska vilja ha dem) som inte blivit smittade av barnviruset. Tänk när de insjuknar också, då finns det ingen kvar. Eller ännu värre, fatta om jag blir sådan?

A: Ja, man får alliera sig med återstoden av barnlösa. Att bli sådan själv vore ju horribelt. Undrar om man fattar det själv eller om det bara kryper sig på, tills man en dag märker att man ser fram emot storstädningar och gillar att lirka ut snormaskar ur näsor. Grejen är att jag fattar inte VARFÖR man promt ska ha med sig ungar på shoppingrundor, spelningar som man ändå inte kan gå in på, marknader och sådant. Det är ju inte kul för ungen och inte för en själv. Det måste ju vara för att man på något sjukligt sätt vill paradera upp sin avkomma och sitt fertila jag.

Jag: Men vadå, det är ju inte medaljläge bara för att man lyckats sära, befrukta och klämma ut liksom. Större delen av jordens befolkning klarar av det. Värsta föräldrarna är de som tar med sig knodden till 44:an och sätter på stora ljudkåpor på ungen och paraderar runt med den i hampakläder och fulklippt hår med typ hemmagjorda skor och trycker i den groddar och äckel. Skjut de föräldrarna först tror jag.

A: Nej, men det verkar det vara i föräldrarnas värld. De blir ett slutet samfund som bekräftar varandras ovärldsliga vardag och gör den till lag. En gammal bekant som blev preggad började hänga på nån sida på nätet där folk lade ut sina ägglossningdatum, laxeringskurer och urinvärden. Vad är det för fel??? Hon var f.ö. en fri själ som ingalunda var obekväm med att husera en mix av olika älskares lovejuices efter en lördagskväll, flashade sillisarna vid varje givet tillfälle, rökte som ett as och drack som en zigenare. Nu är hon en stepford wife i förortsvilla och skriver statusar om lekland och städning. "Idag är Casper på lekis å ja ska baka kladdiskaka å dammsuga, myyyssss..." To the abyss with thee.

Jag: Seriöst, hur många sådana statusar finns det inte? De borde bannas från fejan. De borde inte få använda nätet överhuvudtaget till att sprida sin babysvada. Jag har en på min kompislista som har uppdateringar av modell: "Ikväll är det pyssel med pysslingarna" och "Min lilla älskling och jag ska till den stora älsklingen och lämna lunch. Sedan ska vi mysa! Mysigt!". DÖ! DÖ! DÖ!

A: Jag tror "mys" är en omskrivning för att dö en smula.

Jag: Jag tror "mys" är en omskrivning för att ta den i tvåan.

Iglo ljuscafé

2010-02-01T12:51:00.003+01:00

Igår var jag och Bea på ljuscafé vid Hornstull. Man steppar in, drar på sig en vit Tomas Di Leva-särk, modell Marocko och slår sig ned med lite hotellfrukost, modell Scandic. Sedan sitter man där i ljuset och tror att allt ska bli lite bättre eftersom man får sig dagsljus till livs. Men icke. Allt är fortfarande smutsgrått och lite värdelöst, fast nu är jag 180 kr fattigare. Det var grymt att hänga med Bea, självklart, men vi hade kunnat gå till Copacabana som ligger bredvid, och fått godare fruppe för mindre pengar. Fuck ljuset liksom. Who needs it.

Män i särk. Särkmän.

Fuck, marry, kill - HEAT

2010-02-01T12:48:00.003+01:00

Det är en helt orimlig uppgift att göra fuck, marry, kill på bandet HEAT. Granvik och jag har försökt, men vi kan inte bestämma oss. Det är så få som förtjänar giftemål och ligg, men så många som förtjänar kill. Döm själva. Kan någon någonsin komma till ett slutgiltigt svar? Helt orimligt.

Re:charge

2010-01-30T20:27:00.002+01:00

Jaha. Imorgon ska jag gå på ljus-café, och på Depeche Mode. I den ordningen. Idag laddar jag. Så här roligt ska det blir:

Rapport följer.

Deadline

2010-01-29T12:37:00.003+01:00

Deadline. Vi hetsar. Stressar så att kroppen får panik och börjar serie-gäspa, hjärnan slår av och jag börjar svära som en finsk alkoliserad tangodansande långtradarchaffis.

Jag: Satan! Guds kuk! Batterierna har dött i min mus! Paniiiiik! Min mus är lätt kopplad till alla jävla lampor som går åt helvete i det här kontoret hela tiden.
Gran: Vilken mus?
Jag: Eh...

Hmmm... det var nog roligare när det hände. Gran kanske tänkte på den Londonbaserade kocken som serverat musklubbor på sin restaurang. Han pratar extremt ofta om den där brittiska kocken. Tidigare serverade han valspya. Fräscht. Gran vill äta valspya. Man vet ju aldrig med Gran. Han går till Rolfs och äter kalvansikte. Bara en sådan sak.

Klubba gjord av möss. I musform. True story. Och galet äckligt.

Oavsett så har nästan allt köttats iväg till tryckeriet nu och jag ska senare i eftermiddag gå hem, krypa ned i soffan under ett täcke, tröstknarka cola light och titta på sjukt dålig tv. Jag lever under en ständig "var det inte roligare än så här"-känsla. Betyder det att jag är deprimerad? Nej. Det betyder att människor aldrig lever upp till förväntningar, mänskligheten som koncept är FAiL och det är lika bra att bara vänja sig.

Kalas-Lars.

2010-01-29T12:32:00.003+01:00

Det här är Lars. Vi har känt varandra sedan stenåldern ungefär. Våra föräldrar bor snett mittemot varandra på en liten pittoresk gata i kukstaden där vi kommer från. Lars är något av ett geni. Han är rolig, smart och icke-konform, allt en bra människa ska vara.

Därför tycker jag att alla borde kolla in Lars nya Mp3-blogg. Han är en sann hedersknyffel och har sjukligt bra musiksmak. Det är lika troligt att han diggar något skruvat bossanova-aktigt som att han har på sig en Gism-tröja på sin presbild på Blogger. Klicka dig till Lars här.

2010-01-23T12:20:00.005+01:00

Som den rättshaverist jag är så avslutar jag godtyckligen Katy Perry-tävlingen nu. Jag skickade ett lypsyl till Pär, eftersom han sparade mig en massa jobb och lämnade sin adress (bra tänkt, du kan vara ett geni), sedan langade jag iväg ett till Linnéa och självfallet även till min syster och hennes kompis Annelie. Så alla som mejlade och vägrade tävla i kommentarerna, screw you, och kudos till min syster som googlade loss och blandade ihop Krille med Christoffer Jonsson i Therion. Hon förtjänar lypsylet mest. Per B hade fått ett om han lämnat kontaktuppgifter men icke!

Stort tack till Jenny W. på Century media. Du är grym, och vi ses nästa vecka!

Death comes to town

2010-01-23T12:11:00.003+01:00

Leta rätt på Kids in the hall: Death comes to town. Kanadensarna är igång igen och det verkar snorbra. Fast det är det ju alltid. Go Shuckton!

Horns, höhö, horns.

2010-01-22T10:32:00.007+01:00

När danska metalfans mejlar så skriver de under med hälsningsfrasen "horns". Det får mig att se rött. Danmark är ett helt värdelöst land, med en vidrig kultur och totalt bakvända traditioner. Pölse, en total oförmåga att hålla en hyfsad personlig hygien och rädsla för allt som inte har röd näsa och sluddrar. Personligen blir jag glad om Danmark sjunker. Vi räddar de som räddas bör. När de danska metalfansen mejlar mig och skriver "horns" med en massa smileys trycker jag delete, utan att egentligen läsa vad det står. Ser jag ordet "horns" så är du automatiskt uppsatt på min shitlist.

Dansk. Gillar säkert metal. Säger säkert "horns".

Framtiden. Helt apropå ingenting.

2010-01-20T12:37:00.003+01:00

Spola till 1:30 in i klippet. Jag kan inte sluta skratta.

138:an, en mycket glad man.

2010-01-18T15:45:00.003+01:00

Gladast i stan? Krille!

Rock of Love - drömversionen.

2010-01-17T22:26:00.006+01:00

Twitter är fascinerande. Jag lär mig vad Krist Novoselic lyssnar på (Ministry och DJ Shadow), vad Quentin Tarantino tycker om vädret i London (han gillar det inte, såklart), men främst av allt snappar jag upp ett rykte på Brody Dalles twitter att VH1 funderar på att göra en ny Rock of Love med Glenn Danzig. Förra versionen var med Poisons Bret Michaels. Ni vet han som ser ut som kvinna som försöker se ut som en man som försöker se ut som en kvinna. Ja, något sådant.

Bret plutar jämt. Det är hans grej. Det, plastikoperationer, extensions, solarium och sleazy women. Yeahiyeah.

Han är helt obeskrivbar både till utseende och person, och serien som gick på VH1 under förra året har varit en kavalkad av strippor och porrfilmsaktriser som i tajt åtsmitande lycraklänningar i djurmönster som knappt är långa nog att täcka muffen tävlat om den nerdekade f.d. rockstjärnans gunst.

Så dök det förra månaden upp en pressrelease på VH1:s Rock of Love-forum som löd:

PRESS RELEASE
VH1/Viacom Corp.
For Immediate Release Jan. 12, 2009
New Season of Rock of Love to Feature Metal Legend Glenn Danzig
VH1 announced today that producers are now filming a new season of Rock of Love featuring metal/punk/horror-core legend, Glenn Danzig. The new show, which will premeire this July, is called “Rock of Love: Bride of Satan with Glenn Danzig.” Danzig is well-known in metal and punk circles as one of the founding members of 1980s horror-core punk rockers Samhain. He went on to the form hard-rock band Danzig, which scored several top 40 hits in the late ’80s including “Mother” and “She Rides.” Both a singer, songwriter and multi-instrumentalist, Danzig is also well-known for his interest in the occult and all things evil. VH1 producers stated that introducing the element of Satanism would inject new life into the Rock of Love franchise as well as reach a different audience niche — jokingly referred to by insiders as “the black market.” The new series will follow the traditional Flavor of Love/Rock of Love format with a group of 20 women vying for the affection of the celebrity musician. However, at the insistence of Mr. Danzig, the winner will enter into a legally-binding marriage with Satan in a ceremony that is sure to test the limits of basic cable censorship standards.

Although network executives are keeping a tight lid on the show’s planned shennanigans, a few details have been leaked about planned challenges. These include:

goat entrail soup and chili cook-off
blindfolded nun deflowering contest
sexy seance strip-a-thon
virgin or family member: the sacrifice challenge.

Glenn var en hunk back in the day.

Även att det är uppenbart att det är ett fejkat meddelande så har ryktena florerat och vissa är nu övertygade om att nästa säsong av serien ska vara med den krutburksstora lille djävulsdyrkande mannen med det enorma egot. Glenn själv har inte sagt något om det hela, om jag förstår saken rätt. Men tänk om det hade varit sant. Det hade varit det bästa programmet någonsin. Best. Show. Ever.

Jersey/tool shore

2010-01-17T21:42:00.003+01:00

Åh. Jag vet inte om jag borde se det här, men jag kanske måste. Jersey shore handlar om åtta italian americans som flyttar in i ett hus vid Jersey shore. För de som inte vet, så är hela grejen med stereotypen av guidos i usa att de solar extremt mycket solarium, dyrkar hårgele, pratar extremt mycket (sinnessjuk) dialekt och beter sig illa. Jämt. Nu har Mtv hittat åtta guidos och guidettes som är helt i linje med, om inte lite värre än, deras etniska stereotyp. De bor tillsammans i ett hus där de hånglar, super, slåss (här får även män suckerpuncha kvinnor, helt okej säger guidos och guidettes) och tänker på sitt utseende 24/7. Är det värt att slösa 40 minuter av sitt liv för att få insyn i den här galenskapen? Jag säger ja. Hur som helst kan det ju vara underhållande att räkna hur många gånger människorna i serien säger "jerkoff" om varandra i ett avsnitt. Det är visst guido-ordet numero uno. True story.

Fail!

2010-01-17T21:35:00.003+01:00

Självklart fick jag hundlängtan efter att jag pratat med min far. Han har nämligen världens bästa hund jag har inte haft något djur boende hos mig på snart två år. Jag dagdrömmer ständigt om att katt-/hundnappa söta djur jag ser överallt. Det här är den katten jag helst vill hänga med just nu:

Hej pappa!

2010-01-17T20:12:00.003+01:00

Jag glömmer (förtränger) ibland att the parental units läser min blogg. Min far ringde nyss och sa "Carola ringde, hon ville ha ditt nummer. Ni hade ju hängt på toaletten på Grammisgalan". Smartass.

I'm as bad as the shit you breath into your lungs

2010-01-17T20:05:00.004+01:00

Big love gör mig konfunderad. I ett avsnitt ska barnen i två mormon-familjer gå med i "straight edge-gänget". "It's cool man, they're like a cult" säger killen som redan är med till den andra, som peppar på att hänga med. De går till en tatuerare ihop och killen som är nere med straight edge-"kulten" gör en sxe-gadd. Tatueraren är även han nere med drogfriheten, "7 years man" flinar han och visar upp en djävulskt ful tribaltatuering.

Jag undrar vem som researchade det där. Donald Greenwood, 78, Dallas, Texas?

Jag hänvisar till den nye hovfotografen

2010-01-16T14:25:00.004+01:00

Granvik har bilderna från gårkvällen. Jag förstår inte alls hur han lyckades få så många människor att ställa upp på bild, men han är ju en charmör, den där Jonas. Jag förstår heller inte hur han vet vilka alla det där bruttorna som jag träffade på toaletten är. Tittar Jonas på Idol? Hur som helst piratade han runt som den bästa mingelfotografen någonsin och har gjort ett värt inlägg om Grammisgalan. Läs det!

2010-01-16T02:17:00.000+01:00

Ps. Bazinga!

Grammisgalan. 2010 års luftslott.

2010-01-16T00:55:00.007+01:00

Grammisgalan, luftslottens luftslott. Peter Tägtgren regerar baren och kallar mig "tjejen med tuttarna" kvällen igenom. Tomas Ledin drar runt i korridorerna och precis som jag ska ta upp min telefon ur väskan och ringa mina vänner som försvunnit trängs Ledin in mot mig och stryker sin penis över min hand. Panik!

Josefsson står vid fönstret i stora salen och fotograferas med någon som ser ut som en rätt späd medelålders kvinna. Det visar sig vara Joey Tempest. Aj då.

Jag glider iväg till toaletten och står med en förvånansvärt kort Carola bredvid mig och väntar. Amanda Jenssen och han låtskrivar-karln från Wannadies har låst in sig i ett av båsen och när de väl trillar ut genom dörren, in mot handfaten har det samlats en del folk i kö. Carola, ett antal tjejer som jag säkert borde veta vilka de är, Amanda och Wannadieskarln pratar glatt om hur de brukar sjunga Singstar. Jag skrattar lite ansträngt när någon tittar på mig som om jag borde vara införstådd i vad de pratade om och smög mig in på en av toaletterna så fort det bara gick.

Vid det här laget, typ vid midnatt, var Jonas Granvik och Peter Tägtgren piratfulla, Linnéa och hennes engelska karl, Josefsson, Annica och ett gång andra människor antingen på väg till efterfesten på Café Opera eller mot hemmet. Jag valde det senare. Efter att jag lyckats skämma ut mig inför både Jocke Berg och Ebbot så känns det liksom som att det inte blir roligare än så här. Jag är rejält packad och jag kupade Tomas Ledins penis liksom. Det gör man inte varje fredag.

2010-01-15T15:09:00.001+01:00

Det här är min helgpresent till min syster, den roligaste människan i hela världen.

Den bästa beskrivningen av den här låten är när Jonas Granvik, Verklighetsofficer, säger att det antingen är så bra att man bajsar på sig, eller att det låter som om "I en annan del av Köping" repat i en sommar och klämt fram det här alstret. Geni!

A firestorm to purify... Linköping!

2010-01-15T14:33:00.002+01:00

Earth crisis i Linköping på Cupolen 24/7. True story.

Street by street. Block by block. Taking it all back.

Andrew W.K. är flera personer?

2010-01-15T11:16:00.006+01:00

Det här är helt vilt. Det ryktas alltså att Andrew W.K. är mer än en person. Obituarytrummisen Donald Tardy som spelat på flera av A.W.K.s album dementerar... eller?

Andrew. PTH. (Tatuering på höger arm)

OBITUARY (AND ANDREW W.K.) DRUMMER DONALD TARDY GOES ON RECORD TO DEFEND ANDREW W.K. CONSPIRACY THEORY RUMORS

Donald Tardy -- drummer of legendary death metallers OBITUARY -- has gone on record in an exclusive interview with MetalSucks in an attempt to defend ANDREW W.K., on whose debut album "I Get Wet" he played drums (as well as live during the following 2+ year ANDREW W.K. touring cycle). The Internet has been swirling with rumors lately regarding the true of identity of ANDREW W.K., who said in a recent video that more than one actor has played the role of ANDREW W.K. throughout the hard partying rocker's career. Excerpts from the interview follow:
There are all these crazy rumors, and who knows who started them, that “Andrew W.K.” has been played by different actors and that there are 2 different dudes. Like I mentioned before, as if there was some kind of creation like a Disney character or something. What’s your thought on that?

I don’t know. Andrew is a dude. He is a dude that I know. I think it’s when something happens so quickly and so successfully, people can’t accept that. That’s understandable especially when people don’t understand his talent and how focused he was and how the songs were already there long before he got signed. I can tell that he had many ideas and songs. He probably had 2 or 3 albums worth of music before anybody experienced who he was. When it explodes as quickly as it did, people can’t accept that so they probably just make up rumors. Let’s face it, he’s quite a charismatic kind of dude. He’s bigger than real life. You combine those two [things] with the success and people can’t understand it so they immediately think there has to be more to it. But he’s a dude. He’s a dude from New York that grew up in Detroit. He’s a metalhead, but he’s a phenomenal piano player. You combine those two [things] and what do you get? You get metal meets Meatloaf. It’s just songs that people don’t know how to write, he wrote way more catchy than it should have been and people just didn’t know what to think. It was unquestionable when you hear “Party Hard” and “She is Beautiful.” I was playing it for the singer of Six Feet Under, it was still a demo then, and he was like “oh my god, this is going to be a gold record the minute it comes out.” It was. The minute that people heard it, it was unquestionable that it was more catchy than anything. That’s where rumors start.

Who is Steev Mike?

Steev Mike is the one that I never met in person, but it’s a dude that Andrew really trusts, and it was a guy that always had his vision. He was there to guide Andrew when needed. When it came to, not necessarily the song itself, but to stay focused on how the concept should be and what the albums and the people need to hear from Andrew. I never got to meet him, but he was obviously always there and Andrew was always turning towards him for just staying focused on what these albums and what this concept should be.

Another quote for you from the [Rockfeedback.com] lecture. “Andrew W.K. was created, and this is a bit of a confession, by a large group of people, almost a conference of people. They met, and I was there. We talked about how we could come up with something that could move people. It was done in the spirit of commerce. It was done in the spirit of entertainment which usually goes hand in hand with commerce. I was auditioned, alongside many other people, to fill this role of a great front man . . . a great performer. On one hand, it is a little scary to come back here and admit this here to you all that I may not be exactly who you thought I was, and that the guy who was first hired to do Andrew W.K. was a different person than the guy sitting here tonight. I’m the next person who is playing Andrew W.K.”

[Laughter] Wow. Then you know what? I’m fooled also.

[Laughter]

Maybe that conference call . . . maybe all that happened before I met him in the year 2000 or maybe there were 2 dudes and I wasn’t even aware that they were pulling the wool over my eyes. I don’t really know. Once again, that dude is so intelligent, and he thinks a lot quicker than all of us on this planet. I think that’s his way of keeping people confused enough to be interested in anything but his music because his music is so undeniably catchy and well-written that maybe he wants people to think harder than they do when they hear it. I don’t really know.

Have you actually seen him in person since you were no longer the drummer?

Yeah. Obituary plays New York City, and Andrew always comes out. In fact the last time he came out, he actually got onstage and played the song “Slow Death” with us. There’s a cool tribal type beat to it. I remember when I recorded it, he loved it. I said “next time Obituary comes to town, you come out onstage and play.” He came out, and he played the floor toms with me. We played the tribal part of “Slow Death.” We’ve done that twice. The last time I played B.B. King’s, he came out and played drums with me.

At the very least, the dude who came out and played with you is the same dude who you’ve known all these years?

Yeah. With a hat on though. That was strange.
With a hat on?

I didn’t question it. Yeah with a hat on. Which was, you know, I didn’t question it because the dude’s wearing a baseball cap. I wear a baseball cap everyday, that’s just who I am. I’ve never seen Andrew wear a baseball cap, but when he came to the New York show . . . and I thought of course how me and my brother do when we play Obituary shows, especially when we go to South America, I tuck my hair up under my baseball cap when I have to walk through a crowd or if I’m simply going to a McDonald’s on the corner in Spain. I don’t want to be seen. So when I saw Andrew with a baseball cap on, I thought “you know what? It’s simply him probably having to walk into a B.B. King’s type club without getting demolished by kids with questions. He put on a hat and glasses and probably made it through the crowd.” That’s what I thought when I saw him. Of course when you see a friend with a baseball cap on, when you know he’s as popular as he is, that’s the first thing I thought, “dude, I do the same thing. I tuck my hair in my hat, and I can walk straight through a crowd in Mexico and nobody even knows who I am.” Compared to if my blond hair is down to my waist, dudes recognize me immediately.

Did you see him other than onstage when you played with him? Did you get to socialize with him backstage or anything?

Yeah. Oh yeah. He was hanging out with me even before the show.

To read the full interview, click here.

Andrew. Sexbomb. (Ingen tatuering.)

Teaparty

2010-01-14T16:54:00.004+01:00

David: Fråga: har ni nya heathen på mp3? om inte, vet ni vem det är som sköter promotionsbiten i sverige för det släppet?
Jag: Den är på väg till dig.
David: Så jävla bäst du är!
Jag: Heathen var inte så himla illa faktiskt.
David: Låter bra. Deras två första är hur grymma som helst. Men det var å andra sidan 20 år sen nu.
Jag: Det här är ju inte min tekopp egentligen, så jag var mest förvånad över att jag inte ogillade det skarpt.
David: Du vill väl förstås ha lite finare tebjudningar.
Jag: Jag gillar en massa olika slags tebjudningar. Tebjudningar som är fina i kanten, som öser, som sitter i skrevet, som krossar, som är elektroniska. Många tebjudningar blir det. Men just den här sortens kalas brukar jag sällan gå på.
David: Teaholic. Dagger "tepåsen" Deb :-)
Jag: Yes. Teabag me.
David: (_)_)
Jag: To the blogmobile!
David: Menar du att jag omnämns i din blogg? Äntligen! Allt som krävdes var alltså en brevledes pung.

End scene.

Kom och vinn! Katy Perry-tävling.

2010-01-14T13:16:00.007+01:00

Katy Perry är världens bästa tjej. "I kissed a girl" är 2009 års bästa låt och jag skulle lätt hångla lite med henne om jag fick. Så vad är bättre för att förbereda lite go-hångel än ett Katy Perry-lypsyl? Här ovan ser ni go-lypsylen (courtesy of Jenny Walroth, the one and only) som luktar lite såpigt och ligger skamlöst utbredda på nya Final Exit-diskon (köp här).

För att vinna ett av fyra lypsyl svarar du bara på den enkla frågan: Vad heter Christoffer Röstlund Jonsson egentligen i mellannamn? Rätt/bäst/roligast svar vinner.

Göran? Björne? Djingis? Kim Il? Vad heter han, denna skönhet?

Glöm inte att inkludera din mejladress i svaret, annars kan jag ju inte kontakta dig om du vinner.

Och kom igen, gissa mycket nu. Jag har ju en massa unika besökare varje dag som lurkar omkring men aldrig kommenterar. Hur ska jag få Jenny att ge mig en massa fina grejer om jag inte lyckas ge bort dem? Va?

Calle vs. verkligheten: 0 - 1.

2010-01-14T11:55:00.006+01:00

Jag ligger i startgroparna för att dra igång en ny blogg. En extra. Ingen med självrespekt kan ju ha bara en blogg. Eftersom mitt förra "jag hatar världen"-projekt lades ned när det började implodera (i min feja) så ska jag nu starta en blogg om hur mycket jag hatar väl utvalda människor. Det kommer säkert inte implodera/explodera. Ni hör ju. Helt hållbart system.

Den första människan jag ska skriva ett hatiskt brandtal mot är Carl Reinholdzon Belfrage. Jag ser fram emot det. Läs hans senaste patetiska fadäs här, och det är okej att inte hålla sig för skratt. Han förtjänar egentligen inte uppmärksamhet men han är så vedervärdig att jag inte kan låta bli att bli helt matt av "vojne vojne"-känsla när jag läser hans vedervärdiga inlägg.

"För mig känns hela projektet som en samling avbrutna och djupt bristfälliga tankar" säger Calle. Du är en avbruten och djupt bristfällig människa, säger jag.

Skinna Vattenfall

2010-01-14T11:22:00.003+01:00

Om du länkar till www.uppdragbarn.se i en blogg skänker Vattenfall tjugo kronor till Childhood. Länkar du från Twitter skänker de tio kronor. Läs mer här och länka loss. Jaha. Så var dagens goda gärning gjord. Vad ska jag hitta på nu?

R.I.P. Jay Reatard.

2010-01-14T11:19:00.005+01:00

Jay Reatard är död. Det är sorgligt. Han blev bara 29 år gammal och han dog i sömnen. Förstå att ligga i mörkret, helt säker på att man ska vakna nästa dag, göra lite planer och tänka på saker som ska fixas, och så blir det inte mer än så.

Frenzycat

2010-01-13T15:59:00.003+01:00

Sitter på kontoret och lyssnar på Yob i lugn och ro. Bakom mig sitter Jonas. Han är också tyst. Det är rofyllt och fantastiskt tills jag plötsligt hör hur Jonas jamar. Han sitter och jamar som en liten katt bakom min rygg.

Jonas: Mjau
Jag: Vad gör du?
Jonas: Skit i det du.

2010-01-12T20:12:00.001+01:00

How I met your mother börjar ta sig igen. Lycka.

Barney, not suiting up. The horror!

En man, ett får. Får får män?

2010-01-12T15:40:00.005+01:00

Hade rock'n'roll, hårdrock, metal av olika slag, punk och hardcore verkligen varit upproriska genrer hade crossdressing, transsexualitet, att sälja ut sina "bröder" för att välja hos before bros, vara vegetarian, politiskt medveten och att gilla Beach Boys samtidigt som man diggar Watain varit helt okej.

Nu är det inte så. Scenerna är fyllda av totalt konforma töntar. Får. Ni är får.

Jag bockar och bugar inför Limp Wrist, Bikini Kill et al.

Hur gick vi rent kulturellt från spandex, smink, stort hår och ett manlighetsideal som åtminstone inbegrep alternativa lösningar till att vara man, till all over-printade t-shirts, spexiga skägg och stora kängor?

En genres inneboende sprängkraft desarmeras på tre röda sekunder när etablissemanget köper upp kidsens idéer och säljer tillbaka dem till upphovspersonerna, i en ny förpackning. Vad var Limp Bizkit, om inte ett ekonomisk genidrag, men en pungspark mot de som utvecklade (en förvisso helt vidrig) genre.

Ny Limp Bizkit-platta snart. Rollin', rollin', rollin'. Kepsen på sned. Hem och hustrumisshandla, knacka bög och lev la dolce. Good times!

The magic Skurt-effekt

2010-01-12T14:54:00.005+01:00

Jag arbetar med en dalmas. I vanliga fall låter han som vem som helst. Dialekten är inte framme och visar upp sig särskilt ofta. Men, när kollegan måste ringa till tokiga små herrar och damer som inte förstår vad han vill, eller vad de vill, eller vad något är, om verklighetens finns och så vidare, så tittar den fram. Men det är inte ren dialekt, utan det är Skurt-effekten. Varje ord kollegan säger går upp lite på slutet, så att han låter snäll, god och vänlig. Han drar ut lite på sista vokalen, och kör en dalmas-norsk-uppåtböjning och herrarna och damerna mjuknar som en klick smör i hans sketna dalahand. Hur gör han? Är det magi? Har han studerat hos Skurt? Jag känner mig vilsen och lite bedragen. Tanken är ju att världen ska älska mig mest, inte honom. Vad gör jag nu? Vem är jag?

Drottning Silvia med min kollega, Jonas Granvik. Han kommer från Dalarna. Det är därför han är grön.

Och så en pausfågel

2010-01-11T23:14:00.001+01:00

Reinfeldts pressekreterare är medlem i hjärntrusten.

STOPPA PRESSARNA!!! SKATTEÅTERBÄRINGEN ÄR HÄR!

2010-01-11T22:54:00.003+01:00

Vintern, våren, sommaren, året är räddat! Pris ske humorgudarna, Sarah Palin, jordens galnaste kvinna, hon som trodde att Rysslands landmassa låg mot Alaskas, ska bli politisk kommentator på Fox News. Jag lutar mig tillbaka och väntar på att världen ska implodera.

Tio minnesvärda Palin-citat. Njuuuuut:

1. "As Putin rears his head and comes into the air space of the United States of America, where– where do they go? It's Alaska. It's just right over the border." --Sarah Palin, explaining why Alaska's proximity to Russia gives her foreign policy experience, interview with CBS's Katie Couric, Sept. 24, 2008 (Watch video clip)

2. "The America I know and love is not one in which my parents or my baby with Down Syndrome will have to stand in front of Obama's 'death panel' so his bureaucrats can decide, based on a subjective judgment of their 'level of productivity in society,' whether they are worthy of health care. Such a system is downright evil." –-Sarah Palin, in a message posted on Facebook

3. "All of 'em, any of 'em that have been in front of me over all these years." --Sarah Palin, unable to name a single newspaper or magazine she reads, interview with Katie Couric, CBS News, Oct. 1, 2008 (Watch video clip)

4. "Well, let's see. There's ― of course in the great history of America there have been rulings that there's never going to be absolute consensus by every American, and there are those issues, again, like Roe v. Wade, where I believe are best held on a state level and addressed there. So, you know, going through the history of America, there would be others but ―" --Sarah Palin, unable to name a Supreme Court decision she disagreed with other than Roe vs. Wade, interview with Katie Couric, CBS News, Oct. 1, 2008 (Watch video clip)

5. "We believe that the best of America is not all in Washington, D.C. ... We believe that the best of America is in these small towns that we get to visit, and in these wonderful little pockets of what I call the real America, being here with all of you hard working very patriotic, um, very, um, pro-America areas of this great nation." --Sarah Palin, speaking at a fundraiser in Greensoboro, N.C., Oct. 16, 2008

6. "[T]hey're in charge of the U.S. Senate so if they want to they can really get in there with the senators and make a lot of good policy changes that will make life better for Brandon and his family and his classroom." --Sarah Palin, getting the vice president's constitutional role wrong Watch video clip)

7. "Who calls a shot like that? Who makes a decision like that? It's a disturbing trend." –Sarah Palin, pushing a conspiracy theory that "In God We Trust" had been moved to the edge of coins by the Obama administration (the change was made by the Bush administration in 2007 and was later reversed by Congress, before Obama took office), West Allis, Wisconsin, Nov. 6, 2009

8. "Ohh, good, thank you, yes." --Sarah Palin, after a notorious Canadian prank caller complimented her on the documentary about her life, Hustler's "Nailin Paylin," Nov. 1, 2008 (Read more about the prank call, watch the video and see the transcript)

9. "They are also building schools for the Afghan children so that there is hope and opportunity in our neighboring country of Afghanistan." --Sarah Palin, speaking at a fundraiser in San Francisco, Oct. 5, 2008

10. "I think on a national level your Department of Law there in the White House would look at some of the things that we've been charged with and automatically throw them out." --Sarah Palin, referring to a department that does not exist while attempting to explain why as president she wouldn't be subjected to the same ethics investigations that compelled her to resign as governor of Alaska, ABC News interview, July 7, 2009

Mormon schmormon.

2010-01-11T21:33:00.009+01:00

Det här ett helt osammanhängande och totalt värdelöst blogginlägg. Nu kör vi!

Jag ogillar alla former av organiserad religion, skarpt. Nu har mitt förakt, och fullständiga oförståelse inför mormonerna tagit nya proportioner. Jag har nämligen sett tre säsonger av Big Love. Sjukt bra serie. Sjukt kass religion. Mormoner har särskilda underkläder. Tummen upp säger The Church of Latter Day Saints, göm snippor och snorrar, bröstvårtor och knän (!). 13,5 miljoner televinkar världen runt sportar dessa underkläder. I Sverige finns det strax under 9 000 lådbilar.

Magic underwear.

Och jag kan inte släppa det. Jag kan inte släppa kläderna, eller att fjortonåriga flickor gifts bort i parti och minut till gubbslem, eller att de polygama familjerna har en patriark som anses vara familjens präst. Allt han säger är lag. Good times! De missionerar och är allmänt fromma.

Vidare får mormoner självklart inte ha sex före äktenskap eller onanera eller göra något som är roligt alls egentligen. Man ska be och hänga ut med sin extremt stora, fromma familj. Hela grejen kretsar kring att göra profeten (något självutnämnt as som glider runt och gottar sig i att välja småflickorna först och stjäla så mycket pengar som möjligt från alla lättlurade församlingsmedlemmar) nöjd och glad. För att vara rättvis så finns det olika former av mormoner. De som inte praktiserar månggifte, och de som gör det. De som gör det är mer hillbillys än de andra. Och de som inte gör det är frigida, glädje- och själlösa människor som istället för att följa en profet hänger ut i templet och utför ritualer med hemliga handslag och annat i luciaklänningar.

"Jesu Kristi kyrka av Sista Dagars Heliga menar sig tillhöra Jesu Kristi ursprungliga kyrka som han organiserade när han levde på jorden. De menar, att när de tolv apostlarna dog, avföll den ursprungliga kyrkan därmed också myndigheten att förrätta dop och andra nödvändiga handlingar. De tror att Kristus har återställt sin kyrka och att detta inleddes år 1820 av att Gud Fadern och Jesus Kristus besökte Joseph Smith (1805 -1844 ). De tror även att flera olika bibliska profeter och apostlar givit Joseph Smith myndighet att upprätta hans kyrka som idag leds av uppenbarelseprofeter och apostlar. Kyrkan hävdar att den är den enda sanna kyrkan på jorden och den enda kyrkan som bemyndigats av Gud att administrera hans frälsande förrättningar."

Jahaaaa...

Original-profeten hette i alla fall Joseph Smith. Han såg creepy ut, hade 38 fruar och ansågs vara en righteous dude som gjorde righteous things och hängde med änglar, gud och Jesus. Han påstod sig ha fått en uppenbarelse från gud att det var okej för män att gifta sig med mer än kvinna. Jag konstaterar att man använt lite för mycket peyote och utnämner mormonerna som galen religion numero dos. Numero uno är ju självfallet scientologerna. De är batshit crazy, hur man än vrider och vänder på det så vinner alltid scientologerna.

Joseph Smith, not so righteous dude.

Sist men inte minst, mormonernas guide till att undvika onani:

1. Never touch the intimate parts of your body except during normal washing and using the bathroom.

2. Avoid being alone as much as possible. Find good company and stay in this good company, especially when you are feeling particularly weak.

3. If you are associated with other persons having this same problem, YOU MUST BREAK OFF THEIR FRIENDSHIP. Never associate with other people having the same weakness. Don’t suppose that two of you will quit together, you never will. You must get away from people of that kind. Just to be in their presence will keep your problem foremost in your mind. The problem must be taken OUT OF YOUR MIND for that is where it really exists. Your mind must be on other and more wholesome things.

4. After you bathe, don’t admire yourself in the mirror. Stay in the shower just long enough to clean yourself. Then dry off and GET OUT OF THE BATHROOM into a room where you will have some member of your family present.

5. When in bed (especially if that is where you masturbate), wear pajamas or other clothes so that you cannot easily touch yourself (and so that it would be difficult to remove those clothes. The time it takes to remove your clothing gives additional time to controll your thinking and overcome the temptation).

6. If the temptation seems overpowering while you are in bed, GET OUT OF BED! Go into the kitchen and make a snack, even if it is in the middle of the night, and even if you are not hungry. The purpose behind this suggestion is that you GET YOUR MIND ON SOMETHING ELSE. You are the subject of your thoughts, so to speak.

7. Never look at pornography on the internet or elsewhere. Never read about your problem (even on sites claiming to be “educational”). Keep it out of mind. Remember — “First a thought, then an act.” The thought pattern must be changed. You must not allow this problem to remain in your mind. When you accomplish that, you soon will be free of the act.

8. Put wholesome thoughts into your mind at all times. Read good books, scriptures, talks of church leaders. Make a daily habit of reading at least one chapter of Scripture, preferably from one of the four Gospels in the New Testament, or the Book of Mormon. The four Gospels — Matthew, Mark, Luke and John — above anything else in the Bible can be helpful because of their uplifting qualities.

9. Pray. But when you pray, don’t pray about this problem, for that will tend to keep it in your mind more than ever. Pray for faith, pray for understanding of the Scriptures, pray for members of your family who need help. Pray for your friends, BUT KEEP THE PROBLEM OUT OF YOUR MIND BY NOT MENTIONING IT EVEN IN YOUR PRAYERS. KEEP IT OUT of your mind! The attitude of a person toward his problem has an affect on how easy it is to overcome. It is essential that a firm commitment be made to control the habit. As a person understands his reasons for the behavior, and is sensitive to the conditions or situations that may trigger a desire for the act, he develops the power to control it.

Och så återgår jag till att frossa i Big Love. Första avsnittet av fjärde säsongen sändes i USA igår. Hubba hubba.

Vad ska man annars göra vid midnatt en lördag?

2010-01-10T00:00:00.002+01:00

Min syster upplever ett plötsligt anfall av tidelag:

Deb: Kolla den här då.
Syster: Shit, vilken jävla pung... åh vilka muskler. Morrrr...

Fuck, marry, kill: Belle & Sebastian-edition

2010-01-09T22:54:00.003+01:00

Eftersom jag i dagarna två lyssnat enbart på Belle & Sebastian i kronologisk ordning (tre gånger, från början till slut, BBC-sessions, ett antal liveinspelningar och bootlegs inkluderade) blir det dessa skotska hjältar och hjältinnor som jag kör en fuck, marry, kill på den här gången. Egentligen vill jag lägga mig i en enorm skotsk kärleksmacka och bara rulla runt med dem allihopa. De är ju genier trots allt. Men ska det väljas, så ska det väljas.

Killen med glansig skjorta i vänstra övre hörnet stryker med. Han måste tyvärr dö. Det är öronen som gör det. Jag tänkte först "jag ligger med gullhönan som flörtar så vackert i mitten på nedre raden" men det gör jag inte alls. Jag ligger med killen som sitter längst ut till höger. Han ser ut som om han kan vara bra i sängen. Tja, och så gifter jag mig med bruttan. Sarah är fasansfullt charmig. Jag tror vi skulle bli ett mycket fint par. Jag skulle prata med min pojkiga tonårsröst och hon skulle gå runt med sina oproportionerligt stora armar. Jag trycker gilla på henne, på alla sätt och vis. Vi skulle nog kunna låna kläder av varandra till och med. Har vi samma skostorlek är ju lyckan gjord. Då kan jag sno både hennes fina frumpy shoes och hennes Mark's and Spencer-kappor. Score!

Alla hatar Deb. Deb hatar alla.

2010-01-09T22:49:00.003+01:00

Jag har fått oerhört (o-er-hört) mycket skit sedan jag skrev inlägget om äldre män med yngre damer. Nej, jag kan inte gå i borgen för att alla förhållanden med stor åldersskillnad är dåliga. De kanske är jättebra. Det kanske går strålande. Tut-tut.

Jag vet typ två par med stort åldersgap som det verkar gå bra för. Så nej, det här gäller ju inte alla.

Men de flesta.

Säkerligen gäller det dig om du tycker att det inte finns några problem alls.

Det kanske inte gäller dig lika mycket om du inser att det finns ett glapp, en skillnad i makt och att det är problematiskt på olika sätt.

Du som tycker det är oproblematiskt, verkligheten ringde och sökte dig och bad mig hälsa: "Helvete, how can you be so overklig".

You die now.

2010-01-09T22:06:00.005+01:00

Jag transkriberar och tvingas lyssna på mig själv. Min talröst är hemsk. Sångrösten är förträfflig. Talrösten för tankarna till en 15-årig kille vars ena testikel lämnat sin trygga hamn och trillat ned i säcken alldeles ensam. Där ligger den sedan och väntar på den andra. Hur kan jag låta så vidrig? Jag känner mig fruktansvärt oattraktiv. Det är ju strålande att vara singel. Har jag någonsin haft roligare än såhär? Om sanningen ska fram är det ungefär precis som när jag inte var singel. Och så inser jag att jag har inte cola light-säkrat kvällen. Livet är skit. Jag är skit. Håll käften.

Håll käften sa jag.

The DJ:s

2010-01-07T14:10:00.000+01:00

Vi ska komma på ett DJ-namn till mig och Jonas.

Jag: Kom med förslag.
Jonas: Jag och Josefsson brukar heta Dj dj. Alltså Daniel och Jonas. Bra va?
Jag: Mmm... jättebra.
Jonas: Men vad ska vi heta? DJ... Frenzycat?
Jag: Var fan kom det från?
Jonas: Jag vet inte.
Jag: Skamset.

The no homo conspiracy

2010-01-07T11:52:00.001+01:00

Tröttma och håce

2010-01-06T23:13:00.004+01:00

Precis hemkommen från Hope Conspiracy på 44:an. De var bra, men inte lika bra som förra gången. Min tes är att den här spelningen är den första på turnén, och de har inte nått den nivå av nervgnagande galenskap de behöver för att glänsa än. Det var därför de var så sinnesbra för tre år sedan, Stockholm var nästan sista giget då.

Under kvällen tackade sångaren, denna best till karl (seriöst, jag skäms när jag står och dreglar framför scenen) alla inblandade i spelningen samt Stockholmsbandet Nine för allt de svenska männen gjort dem. De tackade särskilt arrangören som de fått bo hos. De tackade dock inte arrangörens fru som också får dras med dem.

"We love you guys", säger sångaren.
"No homo!" vrålar jag.
Skitkul tyckte alla, utom bandet, som trodde att jag sa "you homos". Good times!

Hej, ska vi liggas?

Anka FTW!

2010-01-06T16:54:00.003+01:00

Vi lyssnar på Worm Ourobouros. Det är bra, men vi vet inte om det är lite dåligt samtidigt. Death Row-Henke kan inte bestämma sig.

Jag: Här, kolla på plattan, den är fin. Det är bra!
Henke: Nej men va fan det är ju vargar och skit på!
Jag: Nej, det är ankor. Eller änder.
Henke: Jaha. Men då... ankor. Sjukt underskattat djur.

Dagger Deb 3.0

2010-01-06T12:01:00.003+01:00

Ja, nu är jag uppgraderad. Det nya svarta är att vara loj. Sjukligt loj, och lite lam. Istället för ett "pepp" eller "va?!" erbjuder jag nu bara "aha" eller "jaså". Mitt motto är "det är skoj att vara loj" alternativt "lam ftw" och jag blir inte upphetsad över någonting alls. Öronen har inte susat på två dagar. Bra system!

Cradlerobbers

2010-01-06T10:21:00.003+01:00

Senaste tiden har jag börjat inse hur extremt många killar det är i min ålder (runt 30) som är tillsammans med tjejer som är 18-20 år gamla.

När jag var 18-20 var jag också tillsammans med äldre killar. Jag tuggade tuggummi lite lagom provocerande och pratade vitt och brett om hur givande det var att ha en ääääldre kille. I efterhand inser jag självfallet hur duperad och hur totalt maktlös jag var i de förhållandena. Men då tyckte jag att det var ett strålande system. Är du kille, 30+ och dejtar en ganska ung tjej så undrar jag vad ni pratar om. Hänger ni ut hemma och gör Bourdieuska analyser av era klassresor? Pratar ni om post-kolonialismens inverkan på EU:s relationer med Afrika? Skiftet från parti till person inom den svenska politiken?

Det är självklart inte tjejen som gör något tokigt här, hon är ju lite yngre och kanske lite mer oerfaren. Det är killen som måste vara lite långsam. Eller?

Är 2010 året då jag skaffar mig lite lammkött som jag inte har någon lust att prata med ("han ba, ja ba, vi ba") och njuter av makten och härligheten i ett förhållande där jag definitivt vet mest om livet? Nej.

Poetic justice

2010-01-05T14:29:00.001+01:00

Krille och jag brister ut i poesi. Inte ofta. Men ibland. Här finns det förevigat. Nu kommer våra bajsnödiga dikter att flyta runt på the internets för all evighet, Reflektor-style.